Egen hemsida eller websajt? Sätt en länk till oss!
Egen websajt?
Länka till oss!
faktabanken.nu logo
Bok på webben Showen
utan slut

12.

Ljuset var svagt men med en varm färgton. Framför honom stod en stor trälår med texten UPP och en stor pil på. Pilen pekade nedåt.

Daniel tittade till höger och vänster och såg fler lårar, och massor med tygstycken som hängde på galgar och låg i hyllor. Han stod stilla några sekunder och lyssnade. Inte ett ljud hördes.

Längre bort till höger skymtade ett litet träbord bland lådorna och hyllorna i det trånga rummet. På bordet låg något som såg ut som tre svarta muggar. Daniel gick fram till bordet och kände försiktigt på en av muggarna. Den var inte av porslin eller plast som han trott, utan av läder.

Bredvid på bordet låg en liten lustig rund hatt, bara en aning smalare upptill än nertill, och utan skärm. Mitt på ovansidan satt ett guldfärgat snöre med en tofs i. Daniel hade sett en likadan hatt på bild i skolan, det kallades visst för en fez, kom han ihåg. Utan att tänka sig för satte han den på sig.

Han såg sig om efter en spegel för att se hur han såg ut i fezen, men det verkade inte finnas någon i närheten. I stället fick han syn på något annat som fångade hans intresse. På en hylla bredvid bordet låg en hög med fem metallringar, kanske 30 centimeter stora. Ringarna var blanka och såg nypolerade ut.

Han tog upp två av ringarna och tittade på dem. Någonstans hade han sett sådana ringar, det var han säker på, men han visste inte var. Han fick en konstig känsla av att allt hängde ihop på något sätt, ringarna, de små läderbägarna på bordet, och fezen han hade på huvudet. Men han kunde inte komma på hur.

"Så här!" sa plötsligt en knarrande röst alldeles bredvid honom.

Daniel hoppade högt av överraskning och tappade ringarna på golvet.

"Försiktigt, det där är känsliga saker, de är handgjorda!" sa rösten, och daniel såg att den tillhörde en liten man som såg mycket gammal ut.

"V- v- vem är du?" stammade Daniel förskräckt.

"Frågan är väl snarare vem du är!" sa mannen och riktade två pigga ögon mot Daniel.

Efter att ha stirrat på Daniel i två långa sekunder böjde sig mannen ner och tog upp ringarna från golvet. Daniel kände sig alldeles knäsvag, och insåg att det var han som gått in här utan lov. Mannen sträckte sig efter de resterande ringarna på hyllan.

Med en rörelse som nästan såg slarvig ut lade han samman alla fem ringarna i sina händer, och lyfte sedan upp en av ringarna i luften. Alla de andra ringarna följde med, de satt plötsligt ihop som en kedja. Daniel blinkade och gapade.

Mannen samlade ihop kedjan av ringar i handen igen, och sa:

"Du verkar intresserad av de här. Du kanske vill titta närmare på dem?"

Han gav högen av ringar till Daniel som förbluffat lyfte på en av dem. Den satt inte ihop med de andra längre, nu var plötsligt alla ringarna lösa igen.

Daniel stirrade på ringen. Den var av blankt stål, helt rund, och ingenstans kunde han se någon öppning. Alla ringarna såg helt vanliga ut, hela vägen runt. Och ändå hade de nyss suttit ihop, det hade han sett med egna ögon!

Mannens ögon glittrade av skratt en sekund när han såg Daniels ansiktsuttryck. Sedan hårdnade hans blick.

"Slut på det roliga" sa han. "Vem är du och hur kom du in här?"

Daniel kände att han inte borde kommit in hit utan att vara inbjuden, en känsla som bekräftades av den gamle mannens bistra min.

"Förlåt!" sa han med stora ögon. "Jag visste inte... Alltså det var en dörr i kulissen..." stammade han osäkert. Sedan vågade han sig på en fråga: "Var är jag?"

"Där du inte borde vara" sa mannen kort. "Det här är privat!"

"Ääh, oj, jag visste inte det!" sa Daniel med oskyldig min. "Alltså, jag heter Daniel. Vem är du?" fortsatte han oroligt och tänkte samtidigt att han kanske inte borde fråga det.

"Han är min högra hand" sa en mäktig stämma längre bort i rummet.

Daniel snodde snabbt runt, skrämd för andra gången sedan han kom hit. Han stirrade på den långa och smala mannen som stod i gången mellan alla lådorna. Det var något bekant med honom, de där långa smala händerna och fingrarna, och hans mörka lite mystiska röst. Han var yngre än mannen han kallade sin högra hand, kanske 40 eller så trodde Daniel.

"Den där tar jag hand om" sa den långe mannen och började gå mot Daniel. "Och sedan ska du gå härifrån!"

Daniel trodde att han menade stålringarna, och räckte fram dem. Men mannen sträckte ut sin långa arm och tog fezen från Daniels huvud och satte den på sitt eget. Med ens klickade det till i Daniels huvud. Nu kände han igen mannen som han sett massor med gånger på TV men aldrig i verkligheten.

"Max von Zintzerhof!" skrek Daniel för full hals. "Visst är du Max von Zintzerhof? Jag har sett dina shower massor med gånger på TV!"

All rädsla var som bortblåst hos Daniel, och han tänkte inte på att de verkade ganska sura för att han gått in utan lov. Utan att tänka sig för babblade han vidare.

"Och jag tycker att det är jättehäftigt att du trollar bort lejon och flygplan och allt möjligt, och det vet jag inte hur du gör! Fast ett av dina trick har jag genomskådat!"

Max von Zintzerhof såg fortfarande bister ut, och stod och pekade på utgången. Nu stelnade han till lite.

"Jaså, det säger du" sa han. "Vilket trick kan det vara?"

Daniel tyckte att trollkarlen såg lite förolämpad ut. Men samtidigt var han stolt över att han genomskådat ett av tricken, och han var ivrig att få berätta det.

"Det när du trollar med TV-tittarna och ber alla tänka på ett kort, och sedan trollar bort just det kort man tänkt på. Du byter ut alla korten, eller hur? Fast det tänker ingen på eftersom alla tänker så hårt på sitt kort!" bubblade det snabbt ur Daniel.

Ingen av de båda männen sa något, och båda stod blick stilla.

"Eller hur...?" undrade Daniel osäkert i tystnaden och kände sig plötsligt liten igen.

Plötsligt började Max von Zintzerhof skratta. Han skrattade ett långt hjärtligt skratt, och hans medhjälpare skrattade också. När de skrattat färdigt tittade de på Daniel igen, och han såg att deras blickar blivit mycket varmare nu.

"Det må jag säga!" sa Max. "En så snabbtänkt ung man kan vi väl inte bara slänga ut, eller hur?" sa han till den andre. "Okej, sätt dig, och berätta hur det kommer sig att du är här!"

Han pekade på en pall vid sidan av bordet. Själv satte han sig på kanten av bordet, och den gamle mannen satte sig på en låda på golvet.

Daniel tog ett djupt andetag och började. Han berättade om tävlingen, om allt som hänt sedan han och Johanna kommit till mars, och hur intresserade de var av att jobba med film och TV. Och han berättade att Horst Dunkelmann inte tyckte om dem och hade ordnat så att de inte kom i närheten av någon TV-studio. Det enda han inte berättade var att de misstänkte Dunkelmann för att ligga bakom upploppen, det hade de ju faktiskt inga bevis för.

När Daniel var klar smackade Max med tungan ett par gånger.

"Jaha!" sa han med kontrollerad ilska och tittade på den gamle mannen. "På så sätt!"

Daniel fick en känsla av att ilskan inte var riktad mot honom, och han hade rätt.

"Du förstår," sa den gamle mannen, "vi har en gås oplockad med herr Dunkelmann."

När Daniel såg ut som ett levande frågetecken sa Max:

"I den här branschen byter ibland magiker trick med varandra. En gång för många år sedan tvingade Horst en magiker som var skyldig honom pengar att försöka lura av oss ett trick. Magikern låtsades att han hade ett svårt trick som inga andra magiker kunde, men egentligen hade han inget att byta med. Det lyckades nästan, men vi avslöjade honom och han erkände att det var Horst som låg bakom."

"Horst blev väldigt orolig för att det hela skulle komma fram. Det skulle blivit en skandal som stoppat hans karriär" sa Max medhjälpare.

"Jag tror vi ska ta och se om inte Horst fortfarande är rädd för det" sa Max. "Jag ska ordna ett möte med kanalchefen i morgon. Så här kan ju inte Daniel och hans unga väninna ha det!" fortsatte han och blinkade med ena ögat mot Daniel.

Daniel kände det som om en stor tyngd hade lyfts från hans axlar. Tanken på att få byta operans källare mot en TV-studio kändes verkligen lockande. Han log som en strålande sol.

"Och nu," sa Max, "ska vi upprätthålla en gammal god sed i magikretsar. Eftersom du var så duktig och genomskådade ett av mina trick, så har du visat dig värdig att få veta ett trick till! Eller vad tycker du?" frågade han sin medhjälpare.

"Absolut!" svarade medhjälparen.

Max vände sig bort och bad Daniel ta upp ett mynt ur fickan och hålla det i sin knutna hand.

"Jag ska nu med tankeläsning avslöja i vilken hand du håller myntet!" mässade Max med djup röst. "Men då måste du koncentrera dig på myntet och tänka på det hela tiden!"

Daniel tänkte på myntet som han höll i vänstra handen.

"Dina tankar är svaga, jag behöver starkare tankar från dig!" sa Max. "Håll upp handen med myntet mot pannan, så blir tankarna starkare!"

Daniel höll sin knutna vänsterhand mot pannan och tänkte på myntet allt vad han orkade. Max mumlade en massa underliga besvärjelser och sa till slut:

"Ja! Nu har jag mottagit dina tankar, du kan ta ner handen från pannan!"

Han vände sig mot Daniel igen.

"Du håller myntet i vänster hand!" sa han och pekade. "Öppna din vänstra hand!"

Daniel öppnade vänsterhanden och visade myntet.

"Men jag fattar inte! Hur går det till?" frågade han desperat.

"Enkelt min vän" sa Max von Zintzerhof och skrattade. "En hand man hållit högt en stund får mindre blod och blir vitare än den andra. Välkommen till magins värld!"






Tillbaka till boksidan