Egen hemsida eller websajt? Sätt en länk till oss!
Egen websajt?
Länka till oss!
faktabanken.nu logo
Bok på webben Showen
utan slut

13.

"De-, de-, de-, de e svårt!" stammade Bertram.

"Skärp dig nu" sa koreografen. "Det här är jättelätt!"

Det var koreografens uppgift att lära Bertram stegen till musiken. Stegen var väldigt enkla, eftersom Bertram och tre andra statister föreställde soldater. De skulle bara marschera in åtta steg i takt med militärmusiken och sedan göra halt. Koreografen tyckte att det var det enklaste han någonsin försökt lära någon, men Bertram lyckades inte i alla fall.

"Kom igen nu, en-två-tre-fyr-fem-sex-sju och så halt på åtta! Färdigt!" sa koreografen vädjande för hundrade gången.

Daniel och Johanna hade sett soldatmarschen repeteras 99 gånger tidigare, och varje gång stannade de tre andra statisterna på åttan, medan Bertram stannade på sjuan eller tog ett extra steg efter musikens slut. Oavsett vilket krockade han med de andra soldaterna och koreografen slet sitt hår av förtvivlan.

"Öh, du!" sa en av de andra statisterna. "Vi vill hinna äta innan sändningen börjar, så fixa det här nu!"

"De-, de-, de e svårt att koncentrera sig när du stressar sådär..." sa Bertram osäkert.

"En gång till" sa koreografen och gjorde tecken med handen till ljudteknikern. Musiken startade och soldaterna började marschera. Den här gången kom de inte längre än till fem innan Bertram plötsligt stannade och sa:

"Vänta, vänta, vänta, jag glömde ta ut tuggummit!"

Koreografen lutade huvudet i händerna och grät.

Daniel och Johanna satt i ett hörn av studion och väntade på att sändningen skulle börja. De hade haft en händelserik morgon som börjat med att de blev kallade till kanalchefens kontor. Han hade ett jättestort skrivbord utan ett enda papper på, och en tjock heltäckningsmatta.

Max von Zintzerhof hade också varit där, och Daniel hade presenterat honom och Johanna för varandra. Kanalchefen hade en stor, tjock mage och rökte cigarr. Han hade tecknat åt dem att sätta sig i en vit skinnsoffa vid ena väggen.

När Horst Dunkelmann kom in i rummet så såg han dem först inte, utan hälsade med en ström av fjäskande ord på kanalchefen och Max. Sedan fick han syn på dem i soffan och såg häpen ut. Han öppnade munnen för att protestera men Max hann före:

"Jo jag har bett kanalchefen om det här mötet för att reda ut ett litet missförstånd" sa han med skärpa i rösten och spände blicken i Horst. "Jag är övertygad om att du vill att våra två vänner här som vunnit pris i vår tittartävling ska få en så innehållsrik och trevlig tid här som möjligt, eller hur?"

Horst såg ut som om han inte alls ville det. Hans mun öppnades och stängdes fyra gånger i rask följd.

"Vi har ju känt varandra länge du och jag" sa Max med ännu hårdare tonfall, "så jag vet att du gärna gör mig till viljes utan att jag behöver BERÄTTA så mycket om alla detaljer, eller hur?"

Max betonade ordet berätta extra mycket. En orolig glimt tändes i Horsts ögon.

"Äää, aha, javisst ja, absolut, oh ja!" sa han snabbt. "Ett missförstånd, just det, det måste det vara! Klart att de här trevliga ungdomarna ska vara med och göra våra spännande program!"

Daniel och Johanna märkte att han hade extra svårt att få fram orden när han kallade dem för trevliga ungdomar. Men han höll masken och det hade de andra också gjort. På vägen från kanalchefens kontor hade de tackat Max och han önskade dem lycka till resten av tiden på mars.

"Det var ett nöje att få trycka till Horst lite!" sa han och skrattade när de skildes åt.

Nu satt de här i studion och tittade på Bertram och undrade hur han hade kunnat få statistjobb över huvud taget. Till råga på allt skulle han säga en replik också. När soldaterna marcherat in skulle de speja mellan träden och upptäcka hjälten som gömde sig. En av soldaterna skulle säga: Där är han. Den soldaten var Bertram.

Koreografen gav upp, och hoppades att Bertram skulle göra rätt för första gången under sändningen. De andra soldaterna sprang och hämtade var sin smörgås, men Bertram gick fram till Johanna och Daniel.

"Ska jag säga Där är han eller Där är han eller kanske Där är han?" frågade han och betonade orden på tre olika sätt.

Johanna försökte säga lite fint att det ju faktiskt bara var en statistreplik och att ingen skulle märka någon skillnad, men Bertrams tankar var redan långt borta.

"Minnemanneminnemanneminnemanneminnemanne..." mässade han entonigt. "Måste träna upp rösten!" sa han när han såg deras förvånade blickar. "Det är viktigt för min rolltolkning!"

"Alla på plats! Tystnad!" ropade inspelningsledaren i högtalarna, och soldaterna ställde upp sig.

Större delen av handlingen sändes från studion intill, men en scen i skogen skulle spelas här. En massa träd hade byggts upp i studion och när man kom till skogsscenen så skulle man klippa till kameran här inne. Skådespelaren som spelade hjälten kom springande från den andra studion och satte sig på huk bakom ett träd.

Studiomannen räknade tyst ner genom att visa färre och färre fingrar i luften, och när han kom till noll startade musiken. Daniel, Johanna, och alla andra som sett repetitionerna höll tummarna och hoppades på det bästa. Koreografen tog en klunk ur en flaska med magsårsmedicin.

Soldaterna marscherade in och alla gjorde halt på åttonde steget, utom Bertram som den här gången lyckades göra det på sju och en halv. När oredan bland soldaterna lagt sig började de spana efter hjälten bland träden. Bertram såg alldeles vild ut av spänning, med stirrig blick från ögon stora som tefat.

Han rusade fram med en konstig, sprittande gång och ställde sig så att han kunde se hjälten. Med en enormt överdriven gest och ett förvridet ansiktsuttryck låtsades han få syn på honom bakom trädet. Genom glasrutan till kontrollrummet såg Daniel bildproducenten sjunka ihop och luta huvudet i händerna i förtvivlan.

Bertram såg nu en av kamerorna snett bakom hjälten, den kameran som skulle filma honom i närbild när han sa sin replik. Den röda lampan på kameran tändes. Sedan tog Bertrams hjärna semester.

Han hade bara en enda replik, och den lyckades han glömma. Det blev helt tyst, sådär tyst som det bara blir när något är väldigt fel. Bertram såg alldeles tom ut på ögonen, med en blodåder pulserande i pannan.

Långsamt, som i en dröm, sträckte han ut ena handen och pekade på hjälten. Tvekande, liksom för att prova om det var rätt sa han:

"Titta?"

Tio personer i kontrollrummet stirrade på Bertram och försökte förstå hur det var möjligt att glömma en replik på bara tre ord. Den mest erfarna av statisterna stövlade fram till hjälten och slet fram honom. När de ledde bort honom sa Bertram hoppfullt:

"Nu har vi honom?"

Den röda lampan på kameran slocknade.

"Taaack!!" vrålade inspelningsledaren i högtalarna och alla stannade tvärt. Daniel tänkte att han aldrig förut hört någon som kunde säga tack så att det lät som en svordom. En sminkös slet av Bertram lösmustashen med ett snabbt ryck. När han hoppade till av smärtan log hon lite.

"V-, v-, var jag bra?" frågade Bertram regissören som kommit in i studion.

"Bra? Bra är inte rätta ordet!" sa regissören tvetydigt. "Efter den här insatsen ska jag sätta upp dig på vår speciella lista" fortsatte han och tittade menande på sin regiassistent som gjorde en anteckning.

"Svarta listan" viskade Johanna till Daniel. "Över dom som bara får stå längst bak och med ryggen mot kameran!"

"Åh, tack!" sa Bertram som inte förstått vad regissören menat. "Jag kände att min energi liksom lyfte scenen, eller hur?"






Tillbaka till boksidan