Egen hemsida eller websajt? Sätt en länk till oss!
Egen websajt?
Länka till oss!
faktabanken.nu logo
Bok på webben Showen
utan slut

16.

Den ilsket pipande signalen tjöt så det skorrade i öronen. Yrvaket tände Daniel sänglampan och stapplade på fötter. I vardagsrummet mötte han Johanna som kom ut ur sitt rum med håret spretande åt alla håll.

"Vad är det som händer?" skrek Daniel.

"Inte vet jag!" vrålade Johanna tillbaka. "Brinner det?"

Daniel gick runt i det öronbedövande larmet och försökte höra var ljudet kom ifrån. Efter ett tag upptäckte han en liten vit dosa i taket. Dosan hade ett galler i plasthöljet som det starka pipet verkade komma ifrån.

Med ett språng var Daniel framme vid sin dator som låg på bordet. Han satte på den och genast visades en stor röd ruta med texten VARNING på skärmen. Under rutan stod: Denna dator befinner sig i en byggnad där utrymningslarmet har utlösts. Lämna genast byggnaden. Medan de tittade på texten dök en ny röd ruta upp under texten. Med stora blinkande bokstäver visades orden UTRYMNINGSLARM BEKRÄFTAT - LÄMNA GENAST BYGGNADEN.

Daniel och Johanna tittade på varandra i en sekund. Sedan fick de båda fart på benen och sprang ut i korridoren där det var fullt av folk som sprang omkring.

"Bäst att inte ta hissen!" ropade Johanna. "Det ska man inte göra när det brinner, den kan fastna."

De sprang ner för trapporna, följde strömmen av människor som tog sig nedåt, ut ur huset. När de kom ner på gatan var det stor kalabalik där också, med massor av folk som sprang i riktning mot studioområdets grindar. Johanna försökte fånga en förbispringande kvinnas uppmärksamhet.

"Ursäkta, vad är det som händer? Varför springer alla?" ropade hon.

"Har du inte hört?" flämtade kvinnan andfådd. "Det finns en bomb här! Hela stället kommer att sprängas i luften!"

Hon sprang vidare, och Daniel höll på att göra detsamma. Men just som han skulle ansluta sig till massan av folk som sprang mot grindarna högg Johanna tag i hans arm.

"Daniel, vänta!" sa hon lågt så ingen annan skulle höra. "Fattar du inte? Bombhotet..."

Hon behövde inte säga mer, plötsligt förstod Daniel.

"Men, hela området?" sa han. "Jag trodde Horst och Luciano bara talade om själva studiohuset!"

"Ja, jag med. Men Lucianos skumma kompis kanske tog i lite för mycket? Eller tror du att det här är något annat?"

"Nej, det kan det väl inte vara? Det här måste vara Horst och Lucioanos bombhot!"

"Men det är ju hemskt, de håller på att lyckas! Vi måste göra något!" sa Johanna bestämt. "Han ska inte få lyckas med det här!"

"Okej, men vad kan vi göra?" frågade Daniel.

"Tja, han vill helt klart vara för sig själv inne i studiohuset" sa Johanna med ett leende. "Det ska vi väl inte låta honom vara, eller hur?"

Daniel log tillbaka och de började knuffa sig fram i riktning mot det stora studiohuset i mitten av området. Det var svårt att ta sig fram när alla knuffades och sprang åt andra hållet, men till slut var de framme vid den stora ingången. Där stod Ole Dorch, kanalchefen de träffat när de var på hans kontor med Max von Zintzerhof.

Kanalchefen var röd i ansiktet och diskuterade upprört med en grupp vakter i uniform som stod vid dörrarna. Vakterna lät alla passera ut, men ingen fick komma in.

"Vafalls!?" röt kanalchefen. "Måste hela sändningskontrollen utrymmas?! Men då kommer ju sändningarna att avbrytas!!!"

"Ingen får passera in" sa vakten långsamt som om han upprepade en läxa han lärt sig utantill. "Det är för er egen säkerhet, herrn."

Kanalchefen blev ännu en nyans rödare i ansiktet.

"Det kommer att bli svartruta, fattar ni det?!" skrek han. "Programmet som sänds nu är inspelat i förväg, men om fem minuter är det slut!! Om ingen sitter i kontrollen blir rutan svart då!!"

"Byggnaden kommer att genomsökas av våra specialtränade bombtekniker" sa vakten släpigt. "Det är för er egen säkerhet."

"Och hur lång tid tar det då?!" frustade kanalchefen.

"Vi har ingen uppgift om den saken" sa vakten långsamt. "Men de arbetar för att garantera allas säkerhet. De anländer nog snart nu."

"Har dom inte ens börjat ännu?!" skrek kanalchefen upprört. "Aj!" lade han till och tog sig på magen med handen när magsåret började göra ont av stressen.

Han satte sig ner på trottoarkanten framför ingången och lutade huvudet i händerna.

"Vi kommer att få svartruta, lagom till morgonnyheterna" suckade han. "Men våra konkurrenter, dom kommer att fortsätta sända, dom!"

Kanalchefen stönade, och Daniel drog Johanna i armen.

"Hörde du?" sa han. "Inte nog med att den där Luciano håller på med nåt skumt med sina kretskort, det kommer att bli avbrott i sändningarna också. Just när det ska bli nyheter!"

"Vi kanske kan berätta för vakterna om vad vi hörde Horst och Luciano säga?" föreslog Johanna. "Då kanske de fattar att bomblarmet är falskt?"

"Tror du?" sa Danel skeptiskt. "De kommer aldrig att tro oss, särskilt inte när vi säger att Horst är inblandad! Och de skulle aldrig våga chansa med ett bomblarm. Nej, det här får vi fixa själva!"

"Fixa? Vi? Hur då?"

"Tja, vi vet väl på ett ungefär hur man gör!" sa Daniel optimistiskt. "Vi vet ju att det inte finns någon bomb, det är bara att smita in och fixa sändningen!"

"Ska vi..." började Johanna, men kom inte längre innan Daniel drog iväg med henne mot baksidan av huset.

"Jag visste väl det!" sa han glatt när de hittade bakdörren på glänt, uppställd med en hoprullad tidning i dörrspringan.

"Jag såg att dom på sminkavdelningen brukade smita ut och röka här."

De sköt upp dörren och gick in. Korridorerna låg öde, vid de här laget hade alla redan lämnat den stora byggnaden. I högtalarna i taket ekade utrymningslarmet fortfarande:

"En brand eller annan allvarlig händelse har inträffat i byggnaden" sa en lugn men allvarlig röst i högtalarna. "Lämna utan onödig panik byggnaden genom närmaste utgång. En brand eller annan allvarlig händelse..."

Det kändes spöklikt att springa omkring i de tomma korridorerna med rösten ekande ur högtalarna överallt. Till slut stod de andfådda framför en dörr med texten KONTROLLRUM, STUDIO 80 - NYHETER. Daniel drog upp dörren och de snubblade in.

Kontrollrummet var större än något de varit i tidigare. De stirrade storögt på raderna av kontrollbord, och Daniel kände modet sjunka när han inte ens förstod vad hälften av dem var till för. Men när de gått längst fram i mitten av rummet tändes ett hopp igen.

"Det är en likadan bildmixer som på Dalnytt" sa Daniel hoppfullt. "Där jag fick sitta och klippa mellan olika kameror."

"Ja, jag VET det" sa Johanna och himlade med ögonen. "Du pratade om det i flera timmar."

"Men det är ju superbra" sa Daniel. "Den vet jag ju hur den funkar."

"Jaha, ja då vet ju du vad du ska göra" sa Johanna. "Jag då?"

"Du? Men du måste ju läsa nyheterna såklart" sa Daniel. "Vem skulle annars göra det?"

Johanna stirrade på honom. Tanken var både skämmande och lockande på samma gång. Hon hade alltid velat bli skådespelare eller programledare, det var sant. Men det kom faktiskt lite plötsligt nu, och hon var ju helt oförberedd.

"Eh, äh, ahaa" sa hon osäkert.

"Du vill väl att alla ska få sina nyheter, eller hur?" sa Daniel. "Tänk på tittarna!"

"Det är ju det jag gör! Hur många tittare har nyheterna egentligen?"

"Åh, jag tror att det är sådär en femhundra miljoner ungefär" sa Daniel. "Supersats nyheter är visst mest populära av alla."

Johanna svalde.

"Kom igen, nu!" sa Daniel entusiastiskt. "Det är du och jag, eller så blir det ingen nyhetssändning alls."

Johanna nickade långsamt med frånvarande blick.

"Femhundramiljoner..." sa hon svagt.

"Ja. Men tänk inte på dom nu! Gå in och sätt dig i studion."

Johanna sköt upp den tjocka ljudtäta dörren in till studion. Hon såg skrivbordet och den välkända bakgrunden med Supersat News symbol som hon sett så många gånger på TV. Och nu skulle hon själv sitta där i strålkastarljuset med kamerorna riktade mot sig!

Men när hon satte sig på nyhetsuppläsarens stol kände hon sig genast bättre till mods. En självsäkerhet kom över henne och hon kände sig plötsligt i centrum av världen. Hon vinkade till Daniel genom glasrutan till kontrollrummet.

"Häftigt! Det här blir så coolt!" ropade hon.

Ljudet hade inte en chans att tränga igenom den ljudisolerade glasrutan, men Daniel hade just hittat kontrollerna till mikrofonerna som stod framför johanna på skrivbordet. Nu hoppade han till med ett skrik och slet av sig hörlurarna.

"Aaaaah! Aj, mina öron!"

Han viftade med händerna till Johanna att vara tyst och att ta på sig den lilla öronsnäckan som låg framför henne. Johanna stoppade in öronsnäckan i örat och den doldes nästan helt av hennes hår. Daniel tryckte på en knapp och sa i en mikrofon:

"Kan du höra mej? Du kan svara utan att skrika!"

"Javisst, sorry!" sa Johanna genast. "Jag hör dig bra."

"Okej," sa Daniel som hade tagit på sig hörlurarna igen. "Jag ska bara ställa in kamerorna så kör vi sedan. Det är bara en och en halv minut kvar nu."

Daniel sprang in i studion och ställde in en kamera på en närbild på Johannas ansikte, och en annan kamera på en lite vidare bild så att det fanns plats på sidan för inklippta stillbilder. Den tredje kameran fick ta en stor bild där hela nyhetsstudion syntes. När han kom tillbaks till kontrollbordet var det 30 sekunder kvar.

"Men vad ska jag säga?" undrade Johanna desperat i hörlurarna.

"Ser du bildskärmarna som sitter på kamerorna?" sa Daniel i mikrofonen.

Johanna nickade.

"Där kommer texten att rulla fram" fortsatte Daniel. "I alla fall om jag hinner med här, jag har ju bara två händer..." lade han till lite mer osäkert. "De verkar ha hunnit förbereda några nyheter innan bomblarmet kom, och sedan kan vi ju alltid snacka om bomblarmet!"

Han drog på ett reglage på kontrollbordet till vänster om sin plats. Han fick sträcka sig så mycket det gick för att nå båda kontrollborden samtidigt. Början på en text dök upp på skärmarna i studion.

"Börja med att snacka om att vi sänder från ett bombhotat hus" sa Daniel. "Det blir en spännande nyhetssändning!"

Johanna nickade och tog på sig en professionell min. Hon funderade lite, och lade sedan till ett varmt leende. Ja, tänkte hon det blir nog bättre. Hon bestämde sig för att behålla leendet.

Utanför ingången satt kanalchefen på trottoarkanten och svettades och tittade på klockan. Snart skulle sändningarna avbrytas, och då skulle tittarna växla till konkurrenternas kanaler, det var han övertygad om. Han tittade på sin dator som han ställt bredvid sig på marken. På skärmen syntes Supersat Productions TV-kanal, där sluttexterna efter programmet innan nyheterna rullade förbi.

"Varför gör ni inget!?" skrek han ilsket till vakten som stod vid ingången. "In och leta bomb!"

"Vi har våra order" sa vakten släpigt. "För er egen säkerhet" lade han automatiskt till.

Kanalchefen såg ut som om han velat strypa vakten på fläcken. Desperat såg han hur sluttexterna på skärmen tog slut. Han lutade huvudet i händerna och stönade.

I kontrollrummet tryckte Daniel på en knapp och nyheternas signatur gick igång. Samtidigt klippte han in kameran som visade hela studion på avstånd. När signaturen var klar växlade han till kameran med en närbild på Johanna.

"Nu!" sa han i Johannas öronsnäcka.

"God morgon och välkomna till Supersat News morgonsändning" sa Johanna med ett proffsigt leende in i kameran. Hon dämpade leendet och tog på sig en allvarlig min. "Denna sändning är unik och genomförs trots ett bomblarm från just den byggnad som riskerar att sprängas."

Ute på trottoaren ryckte kanalchefen till som om han fått en elektriskt stöt. Med ögon stora som tefat stirrade han på skärmen framför sig. Han hade väntat sig att sändningarna skulle avbrytas, men i stället satt den här flickan där och läste nyheter. Och dessutom gjorde hon programmet extra spännande genom att berätta om bomblarmet!

"Gnnnnnnnnn! Va!?!" sa kanalchefen och sträckte ut armen och pekade på Johanna på skärmen.

Han drog in armen igen och slet upp sin mobiltelefon och tryckte på en knapp.

"Får jag tittarsiffrorna!" skrek han i telefonen.

I kontrollrummet hade Daniel låtit nyhetstexterna börja rulla på skärmarna som Johanna såg i studion.

"Utrikes- och krigsminister Rodrigues Gonzales Vero de la Cruz diskuterade raketanfallen vid ett möte i natt med propaganda- och censurminister Zbigniew Swiatycki-Witkiewiczs" sa Johanna just utan att staka sig det minsta på namnen.

Daniel hade hittat ett par färdiginspelade intervjuer och andra inslag som han lyckades få igång, och mellan dem pratade Johanna i studion. En gång gick inte en intervju att starta, men då sa Johanna proffsigt:

"Tyvärr kan vi inte få det inslaget just nu, på grund av bombhotet som riktats mot vår studio."

Sedan gick hon proffsigt vidare till nästa nyhet.

När sändningen var nästan slut ringde den stora röda telefonen som stod vid Daniels kontrollbord. Först tänkte han inte svara, men så såg han att det stod SÄNDNINGSLEDNING - HOTLINE på den och tänkte att det kanske var viktigt. Han lyfte luren.

"Ole Dorch här" sa en röst i telefonen. "Är det Hiroaki?"

"Hiroaki? Näe, det finns ingen Hiroaki här" sa Daniel. "Det är ingen här utom jag, Daniel."

"Daniel? Den Daniel som vann andrapriset i vår tävling? Tillsammans med flickan som sitter och läser nyheterna just nu? Är det bara ni två där?!?"

"Ja. Johanna heter hon."

"Det var förbanne mej det mest fantastiska jag hört!!" sa kanalchefen hjärtligt. "Hör på nu! Bombstyrkan har just letat igenom huset och inte hittat någon bomb. De tror att det var ett försök att tysta TV-stationen."

"Okej" sa Daniel och avstod från att säga att han visste att de inte skulle hitta någon bomb.

"Ni hinner precis göra en puff om det inför nästa sändning."

"En puff?"

"Ja, kan du få Johanna att säga att vi återkommer om bombhotet i nästa sändning? Ni hinner precis säga det innan sändningen är slut!"

"Okej" sa Daniel som förstod vad kanalchefen menade.

Snabbt berättade han för Johanna i öronsnäckan vad kanalchefen sagt.

"Så har vi just fått besked om att våra sändningslokaler har sökts igenom utan att någon bomb har påträffats" sa Johanna och log in i kameran. Hon släckte leendet och fortsatte allvarligt: "Vanligtvis välunderrättade källor meddelar att bombhotet kan ha utförts av grupper som velat tysta TV-sändningarna. Mer om detta i vår lunchsändning klockan tolv!"

Daniel tryckte igång signaturen igen och klippte till en bild på hela studion. När signaturen var klar tryckte han stolt på en knapp som signalerade att sändningen var klar.

Efter några sekunder togs sändningen över av en annan studio, just som en andfådd hallåman kastade sig ner på stolen framför kameran. Han hade tydligen sprungit in så fort han kunde när avspärrningarna efter bomblarmet togs bort. Hallåmannen flåsade med svårighet fram att det nu skulle bli avsnitt 918 av den populära såpan Rymdfärjan.

Daniel och Johanna tittade på varandra genom glasrutan mellan studion och kontrollrummet och log.






Tillbaka till boksidan