Egen hemsida eller websajt? Sätt en länk till oss!
Egen websajt?
Länka till oss!
faktabanken.nu logo
Bok på webben Showen
utan slut

17.

"Mera glass med chokladsås?" frågade kvinnan från cateringfirman.

"Jaaa tack!" sa Daniel och Johanna samtidigt.

De lassade på varsin portion glass till på sina tallrikar och sprutade på massor med chokladsås från en stor tub. Det smakade underbart gott och de njöt av varje tugga.

De satt i en jättestor soffa inne på kanalchefens kontor. En hel massa människor var där, och alla ville fira Johanna och Daniel för att de räddat nyhetssändningen under bombhotet. Daniel tänkte att han skakat hand med fler människor den här dagen än under hela sitt liv tidigare.

"Mina vänner!" höjde sig kanalchefens röst över mängden. "Inte nog med att de här två snabbtänkta och modiga ungdomarna skötte våra morgonnyheter i morse, de gjorde det dessutom fantastiskt bra! Tittarsiffrorna steg nämligen till de högsta på över tre år!"

Alla i rummet applåderade och Daniel och Johanna skruvade generat på sig. Men de kände sig samtidigt väldigt stolta.

"Nå, jag är väldigt glad att ni varit här hos oss den här tiden, resultatet av ert fina bidrag till vår tittartävling" fortsatte kanalchefen. Ni ska ju nu snart åka hem till jorden igen, och jag hoppas att ni trivts hos oss. Är det någonting jag kan göra för er innan ni åker härifrån?"

Johanna drog daniel i armen och viskade i hans öra:

"Vi kan inte bara åka nu! Tänk om Horst lyckas med sin plan? Det kommer att bli kaos i hela världen!"

Daniel hade precis tänkt samma sak själv.

"Men vad ska vi göra då?" viskade han tillbaka. "Vi åker ju hem snart. Ska vi berätta för kanachefen?"

Johanna tvekade.

"Tror du han tror oss då?" viskade hon. "Vi har ju inga bevis, han kanske inte tror oss..."

"Nej, jag vet, jag tror inte heller det. Men vi måste ju göra nått i alla fall! Vi kan inte bara åka utan att säga det här till nån!"

Johanna nickade och Daniel vände sig mot kanalchefen.

"Ja, alltså, det finns en sak, faktiskt" sa han.

"Jaha, vad är det då?" sa kanalchefen vänligt. "Om jag kan ska jag göra allt för att förverkliga det."

"Äääh, kan vi prata bara vi tre?" frågade Daniel. "Går det bra?" lade han osäkert till.

Det blev tyst i rummet och alla tittade på varandra. Daniel såg att Horst som stod på andra sidan rummet vid dörren stirrade med sin laserblick på honom. Hans ögon var smala som springor och glödde av ilska.

Kanalchefen såg förvånad ut en sekund, men sa sedan:

"Hmm, javisst. Vi kan gå in ett ögonblick i sammanträdesrummet här bredvid.

Med en gest visade han in dem genom en dörr och följde efter själv. Dörren slöts bakom honom och det blev tyst igen.

"Nå," sa kanalchefen, "vad var det som var så viktigt att vi måste prata i enrum?"

Johanna och Daniel tittade på varandra och svalde. Så tänkte de att de inte hade någonting att förlora och satte igång att berätta hela historien för den förvånade kanalchefen.

De hjälptes åt att fylla i alla detaljer, och berättade om sina möten med Horst, hur de upptäckt de subliminala bilderna i sändningarna och hur Horst omplacerat dem. Kanalchefens panna rynkades allt mer och han såg inte ut att tycka om vad han hörde. Om han trodde dem eller inte var omöjligt att säga.

När de berättade att de trodde att upploppet i Marinerdalen startades av kodordet i tv-sändningen skakade han tvivlande på huvudet, och när de berättade att de tjuvlyssnat på Horst och Luciano i studion rynkade han pannan och såg bister ut.

"Menar ni verkligen," sa han med långsam och myndig röst när Daniel och Johanna berättat färdigt, "att jag ska tro på att Horst Dunkelmann ligger bakom bombhotet vi just haft? Och att han har en plan för att starta ett upplopp i hela världen?"

Rynkan i hans panna var djupare än någonsin nu, och Johanna och Daniel förstod att han inte trodde dem. De kände sig eländiga nu när det tydligen inte hade hjälpt att berätta.

"Om det inte var så att ni just räddat vårt nyhetsprogram från ett totalt sändningsavbrott skulle jag faktiskt kasta ut er för att ni kom med en sådan befängd anklagelse" sa han bistert.

Han tystnade och spände ögonen i dem. Han satt så en lång stund och varken Daniel eller Johanna vågade säga något. Så suckade kanalchefen en djupt och sa i lite vänligare ton:

"Ni måste förstå att man inte kan rikta en sådan anklagelse mot någon utan bevis. Även om ni har det där kretskortet ni talar om så har vi bara ert ord på att Horst är inblandad. Det skulle aldrig räcka för att få honom fälld i en domstol."

Kanalchefen såg med ens irriterad ut igen.

"Om han nu alls är inblandad" lade han bistert till. "Är ni säkra på att ni inte har drömt det bara? Ni har livlig fantasi, eller hur?"

Daniel och Johanna började ivrigt protestera, men kanalchefen avbröt dem genom att hålla upp handen.

"Vad ska jag ta mig till med er?" frågade han eftertänksamt. Utan att vänta på svar fortsatte han: "Det ni berättat har gjort ett visst intryck på mig, det måste jag erkänna, och det där kretskortet styrker er berättelse. Men det är en helt annan sak att koppla ihop det med Horst Dunkelmann. Där har ni inte det minsta bevis, det kan lika gärna vara någon missnöjd tekniker som vill sabotera sändningarna."

Han tittade allvarligt på dem och fortsatte:

"Man måste ha bevis för en sådan anklagelse, förstår ni det?"

Daniel och Johanna nickade dystert, och Daniel vågade sig på att skjuta in:

"Men nu ska vi ju åka hem och då kan vi ju inte göra nåt, och..." började han men blev avbruten.

"Hörni, så här är det" sa kanalchefen. "Det finns inte den minsta chans att jag ska gripa in mot Horst utan bevis, särskilt inte nu när han och Leo ska ha premiär på sitt nya program..."

"Va?" sa Daniel och Johanna i mun på varandra. "Nya program? Men då kanske..."

"Lugn, lugn" sa kanalchefen allvarligt och höll upp en hand. "Låt inte er fantasi skena iväg med er! Horst och Leo kan mycket väl vara fullständigt oskyldiga, och jag tänker inte störa dem nu när de snart ska börja sända sitt nya program. Har ni förstått?"

De nickade dystert igen och kanalchefen fortsatte i en ton som visade att samtalet var avslutat:

"Det kan jag faktiskt inte göra, jag hoppas att ni förstår det. Jaha, om det inte var något annat jag kunde göra för er, så kanske vi ska gå tillbaka till de andra..."

"Jo, med det finns det!" sa Daniel plötsligt.

Kanalchefen hade börjat resa sig men stannade nu upp. Både han och Johanna stirrade undrande på Daniel.

"Ja, alltså, vi skulle liksom behöva stanna här lite till" fortsatte Daniel ivrigt. "Alltså, bara för att vi har inte hunnit samla tillräckligt med information och sånt för vårt skolarbete… Vi ska skriva uppsats om det här sen när vi kommer hem, eller hur Johanna?"

"Ja, o ja!" sa Johanna snabbt och riktade två stora ärliga ögon mot kanalchefen. "Uppsats" lade hon till. "Helt ärligt, alltså."

"Ja, det är inte för det där med Horst eller så" sa Daniel och försökte göra en lika ärlig min som Johanna.

Det blev tyst i tre långa sekunder medan kanalchefen stirrade på dem.

"Tror ni jag är helt pantad?!" utbrast han sedan med uppriktig förvåning.

Men så började ett försiktigt leende långsamt sprida sig över hans ansikte.

"Ni är inte lite fräcka ni" sa han med ett skratt. "Okej, jag är faktiskt skyldig er en tjänst efter er strålande insats med nyhetsprogrammet i morse. Och det här har ju absolut inget alls att göra med något annat än ert skolarbete, eller hur?"

"Nä, o nej!" försäkrade Daniel och Johanna med skakande huvuden.

Kanalchefen gick bort till dörren och öppnade den på glänt.

"Fröken Berglund!" ropade han till sin sekreterare genom dörrspringan. "Ring upp de här ungdomarnas föräldrar, så får jag tala med dem! Och rektorn på deras skola också."

Han vände sig mot Johanna och Daniel.

"En vecka till?" undrade han leende. "Blir det bra?"






Tillbaka till boksidan