Egen hemsida eller websajt? Sätt en länk till oss!
Egen websajt?
Länka till oss!
faktabanken.nu logo
Bok på webben Showen
utan slut

1.

"Minadameråherrar!" sa programledaren med ett leende som visade alla tänderna på en gång. Daniel satte sig tillrätta i sängen och tog en stor tugga chokladglass.

"Direkt från sin stora turné runt jorden, månen och mars har vi lyckats få hit honom till Showen Utan Slut!" fortsatte programledaren. Daniel kände igen honom som den populära Leo Goldenglobe, som alltid brukade säga att artister han presenterade var hans personliga vänner.

"Jag talar om en stor man, som gör det omöjliga möjligt! En man med enorma krafter och ett varmt hjärta, som dessutom är en av mina allra bästa vänner!"

Daniel suckade och himlade med ögonen. Han var ensam hemma, vilket han tyckte om, för då kunde han titta på TV på sin dator. Att titta på TV var nämligen förbjudet enligt hans föräldrar, det hade en "negativ astral utstrålning". Hans pappa sa att om man tittade på TV så skulle man inte få följa med i rymdskeppen när de som var "rena" räddades från världens undergång.

Daniel suckade när han tänkte på sina föräldrar. Allting skulle vara så mycket enklare utan deras konstiga uppfattning om världen, och han drömde ofta om att resa riktigt långt bort. Vart spelade inte så stor roll, bara föräldrarna befann sig på någon helt annan plats.

Egentligen var det hans mamma och hennes nya man, Daniels föräldrar hade skilt sig. Det var ju inte speciellt kul över huvud taget, men det riktigt tråkiga var att hennes nya man hela tiden pratade om att det bodde rymdvarelser i jordens inre. Han var medlem i en förening som påstod att aliens styrde folks tankar genom hemliga brain-transmitters i hjärnan. Tyvärr hade hans mamma genast gått med i föreningen hon också.

I början hade Daniel följt med till föreningsmötena där de satt i en ring på golvet och höll varandra i händerna. Gubbar i långa slängkappor hade pratat om att världens regeringar höll hemligt att flygande tefat hade kommit till jorden och en massa annat i den stilen. Till slut hade Daniel fått ett utbrott och skrikit att det inte alls var sant att folk fick osynliga sändare inopererade genom näsan när de låg på sjukhus. Då hade några av gubbarna viskat saker till hans mamma och sedan fick han vara ensam hemma när de gick på mötena.

Daniel lutade ryggen mot väggen och satte datorn tillrätta i knät. Han tog en sked chokladglass till och lyssnade på programledaren som närmade sig slutet på sin presentation:

"Minadameråherrar, i direktändning här i Showen Utan Slut, världens mest hyllade magiker Max von Zintzerhof!"

Kameran svepte över en jublande publik som applåderade och såg förväntansfull ut. Showen Utan Slut var ett av Daniels favoritprogram, och den var så stor att den fyllde en hel TV-kanal ensam. Den pågick dygnet runt, och varje timme klippte man till en ny studio med någon annan typ av underhållning. Nu var det tydligen trollkarlar och magi som stod på programmet.

Daniel kände igen Max von Zintzerhof, och visste att han kom från Europa precis som Daniel. En massa ljuseffekter svepte över scenen i TV-studion och rök vällde fram. Max började med att trolla bort några lejon som kommit in och börjat ryta med vidöppna gap.

Det ringde på dörren och Daniel gick och öppnade. Utanför stod hans kompis Johanna, andfådd efter att ha sprungit upp för trappan. Hennes föräldrar var med i samma förening som Daniels, och det var där de hade lärt känna varandra. De hade snabbt blivit kompisar, förenade av att båda tyckte att föräldrarna var så knäppa. Egentligen hette föreningen Sinusväktarna, men Daniel och Johanna kallade den för knäppklubben.

Sedan hade de upptäckt att båda två var intresserade av film och TV. Daniel drömde om att bli regissör och skapa världens häftigaste filmer, och Johanna ville bli skådespelerska. Båda var filmslukare av stora mått, och kunde hela handlingen till massor av filmer utantill. De kunde också massor om olika bildvinklar, musik och andra tricks som användes på film.

"Han kan inte bli dödad av hjälten", kunde Johanna säga om någon rollfigur, "för han har inte gjort nåt tillräckligt elakt. Han kommer nog bara ångra sig och bli snäll. Men den andra som sprängde skolbussen, han kommer bli dödad av hjälten på slutet!"

Nästan alltid hade hon rätt. Filmproduktionen följde sina egna lagar, som Daniel och Johanna kunde allt om. Och en sak var säker: båda visste att de ville jobba med film!

"Hej!" sa Daniel. "Är inte du på mötet?"

"Näe", sa Johanna med en finurlig glimt i ögat. "Jag känner mig sååå sjuk!"

Johanna protesterade mot knäppklubben på sitt eget vis. Hela tiden blev hon sjuk på alla möjliga sätt, just de kvällar och helger som det var dags att gå på mötena. Ibland misstänkte hennes föräldrar att hon fejkade, men då tittade hon på dem med sina stora ögon och såg ledsen ut. För det mesta fick hon stanna hemma.

Johanna klev in och stängde ytterdörren efter sig. När de kom in i Daniels rum förklarade just Leo Goldenglobe i TV att nu skulle Max von Zintzerhof trolla med hela TV-publiken.

"Nu kan alla ni därhemma i TV-sofforna vara med!" sa han ivrigt.

Det där med TV-sofforna var ett ord som levde kvar trots att ingen längre satt i någon soffa och tittade på en stor klumpig TV-apparat. Men man sa fortfarande så om tittarna, som numera kunde sitta var de ville och titta på sina bärbara datorer.

Max von Zintzerhof tittade in i kameran med sin falkblick och sa:

"Välj ut ett av de här korten och kom ihåg det! Tänk på kortet ni valt ut, och fortsätt att tänka på det, så att ni inte glömmer bort det!"

Han höll upp tio kort från en kortlek, utspridda så att tittarna kunde välja vilket kort de ville tänka på. Sedan tog han bort korten med en svepande rörelse och sa dramatiskt:

"Jag ska nu med tankeläsning trolla bort just det kort ni tänkte på! Tänk hela tiden så starkt ni kan på kortet ni valt ut! Ju starkare ni tänker på det, desto bättre kan jag läsa era tankar!"

Han lade korten i en hög hatt och gjorde en serie invecklade rörelser med sin trollstav. Hela tiden rörde sig hans andra hand också, på det där sättet som är typiskt för skickliga trollkarlar. Ingen av hans händer var någonsin riktigt stilla. När han var klar med de invecklade hattmanövrerna tog han sig för pannan och sa:

"Nu har jag mottagit era tankar, och ska trolla bort det kort ni tänkte på!"

Det kom en ny serie viftningar med trollstaven över hatten, och han halade fram korten på nytt. Han spred ut dem framför kameran som zoomade in till närbild igen.

"Varsågoda mina damer och herrar, nu är ert kort borta!"

Det kom en stormande applåd från publiken i TV-studion. Och mycket riktigt tänkte miljoner TV-tittare att just det kort som de tänkt på var borta. Och sedan tänkte miljoner TV-tittare att det var väldigt märkligt att han kunnat trolla bort just det kortet. Det tänkte även Johanna, som sa:

"Va? Hur gjorde han det där? Jag tänkte på Hjärter Kung och nu är den borta!"

"Javisst", sa Daniel, "och det är alla de andra korten också. Han får folk att tänka hårt på ett enda kort, så att man inte kommer ihåg vilka andra kort det var. Sedan byter han ut allihop, alla tio. Och alla tror att han bytt ut just deras kort."

Johanna kände sig lite dum för att hon inte tänkt på det, men Daniel tröstade henne med att det hade ingen annan heller. "Det verkliga tricket är att få alla att tro att det bara är ett kort som byts ut. Resten är fingerfärdighet! Fast jag tycker att han gjorde det jättebra, han fick verkligen alla att gå på det. Och hur han trollade bort lejonen förut har jag ingen aning om!"

Johanna skulle just fråga om lejonen när de hörde dörren öppnas i hallen och Daniels föräldrar komma in.

"Neeej!" väste johanna mellan tänderna. "Mina föräldrar är kanske hemma redan! Hoppas de är senare än dina! Hej då!"

Med de orden hoppade hon ut genom fönstret och ner på det lilla taket övanför ytterdörren. Daniel såg hur hon klättrade ner och försvann. Han skruvade snabbt ner ljudet på datorn så hans föräldrar inte skulle höra att han tittade på TV.

När han gått ut och sagt hej till dem gick han och borstade tänderna och gjorde sig klar att lägga sig. Medan han borstade tänderna tänkte han att det skulle vara kul att kunna trolla. Men det skulle förstås vara svårt att träna in korttricken. Kortlekar var nämligen en annan av alla de saker som hade "negativa vibrationer" och förbjudits av hans föräldrar.

När han kom tillbaka till sitt rum lade han sig i sängen och kände sig deppad. Han suckade och sträckte ut handen för att stänga av datorn, men hejdade sig. Showen Utan Slut skulle just klippa till en ny studio, och hallåmannen sa:

"Strax ska vi till den färgsprakande caveplastic-konserten med Dizzy Riot som spelar inför en jättepublik i vår största studio här i Syno City. Men först det här!"

En programledare av den mest ivriga typen kom gående genom stora studiolokaler. I bakgrunden jobbade stressade tekniker med strålkastare och stora kulisser.

"Du missar väl inte chansen att vinna en egen TV-show som du får leda själv tillsammans med våra erfarna programledare här i Syno City?" sa programledaren i rekordfart. "Gå bara in på www.showenutanslut.mars och klicka på tävling så ser du de lätta, lätta tävlingsreglerna! Skriv ner din bästa programidé med högst tjugo ord och motivera varför just du ska leda programmet så kan det bli verklighet! Resa och sex månaders vistelse i Syno City ingår! Och alla ni andra som har bra programidéer kan se se dom bli verklighet och vinna spännande studiebesök här i vårt fantastiska studiokomplex om ni vinner några av våra finfina andra till tionde priser!"

Samtidigt som han talade snabbt som en kulspruta visades en gul text i bildens underkant. Där stod: Målsmans underskrift krävs för dig som är under 18 år. Daniel blinkade. Han blinkade igen. Han kände ett glädjerus skölja genom hela sin kropp.

Det här var för bra för att vara sant! Han brukade jämt få ideer till hur alla program han såg skulle kunna bli bättre, det var ju ingen konst. Och att få åka till Syno City på mars vore underbart! Att få vara sex månader på Supersat Productions, som gjorde Showen Utan Slut, var ännu bättre! Och dessutom få komma bort ett tag från föräldrarna och deras jobbiga knäppklubb...

Hmm, tänkte Daniel, det var ju ett litet problem. Han såg framför sig den gula texten i bildens underkant, och tänkte att hans föräldrar aldrig skulle låta honom åka. Nåja, var det sista han tänkte innan han somnade, det kanske löser sig på något sätt. Och hela natten drömde han att han trollade bort lejon.






Tillbaka till boksidan