Egen hemsida eller websajt? Sätt en länk till oss!
Egen websajt?
Länka till oss!
faktabanken.nu logo
Bok på webben Showen
utan slut

8.

"Kolla, kolla, kolla!" sa Daniel upphetsat. "Kolla nu hur jag klipper exakt rätt på sekunden!"

"Mmmm" sa Johanna trött.

Det var tredje gången Daniel visade samma videosekvens, och hon började faktiskt känna sig lite trött på den. Innan dess hade han plågat henne med ett tiotal andra videosekvenser som alla visade samma sak: femton personer snett bakifrån i ett kontrollrum. Då och då kom tydligen höjdpunkter när någon av dem tryckte på en knapp. Johanna suckade.

Daniel däremot var full av entusiasm. Han verkade inte märka att Johanna inte tyckte att det var så intressant längre, utan fortsatte att visa hur han fått klippa mellan nyhetsinslagen genom att trycka på knapparna på bildmixern. Det han visade var inspelningen från kontrollrummet som han gjort med sin egen dolda kamera.

"Och här!" sa han ivrigt och nästan hoppade upp och ner av entusiasm. "Om man gör sådär så blir det en liten ruta i bilden där man ser ett provrör med salmonella!"

"Jaha, wow, vad kul..." sa Johanna ironiskt, men Daniel verkade inte höra hennes tonfall.

"Men det här, det är bara bäst!" fortsatte han stolt. "Jag fick själv klippa det sista inslaget!"

"Är det slut sedan?" undrade Johanna hoppfullt.

"Kolla nu på en mästare!" sa Daniel skrattande utan att låtsas om hennes fråga. "Jag ska sätta på slow-motion så att du hinner se allting!"

Han satte sin lilla videokamera på slow-motion så att filmen visades jättelångsamt. Videokameran var kopplad till Daniels dator med en tunn sladd, och bilden visades på datorns bildskärm. De satt i soffan med datorn och var sin kopp choklad framför sig på soffbordet. Egentligen var det riktigt mysigt, tänkte Johanna, bara inte varje scen hade visats flera gånger!

"Kolla nu på monitorn där som visar utgående bild" sa Daniel och pekade på en av bildskärmarna som syntes i kontrollrummet. "Den visar det som sänds ut. Den byter till den andra kameran nu när jag trycker på knappen, ser du? Vänta, jag ska sätta på ännu mer slow-motion."

Innan Johanna hann protestera bromsade han in videon ännu mera. Nu sniglade sig filmen fram så långsamt att Johanna trodde hon skulle somna. På datorn kunde man se hur Daniel i kontrollrummet oändligt långsamt sträckte ut handen för att trycka på en knapp.

Strax innan Daniels hand var framme vid knappen kom ett kort flimmer på alla bildskärmarna i hela rummet. Sedan var allt som vanligt igen och Daniels hand kom fram och tryckte på knappen. Leo Goldenglobe visades från en annan bildvinkel och sändningen gick vidare. Ingen i kontrollrummet verkade ha märkt något.

"Vad var det där för nåt?" frågade Johanna.

"Vilket?"

"Det där som flimrade till på bildskärmarna. Ska det vara så?"

"Vadå? Vilket? Okej, jag kan ta om det igen!" sa Daniel, glad att få en chans till att visa hur han jobbade med nyhetssändningen.

Han backade filmen en liten bit, och satte på den igen. Den här gången satte han den på så långsam slow-motion att den hackade sig fram som en lång serie stillbilder som bara ändrades en liten aning i taget. På datorn sträcktes hans hand ut mer och mer för varje stillbild. När han var halvvägs framme så växlade plötsligt alla bildskärmarna till en grön bild med en lysande gul linje på.

"Där!" ropade Johanna. "Stopp!"

Daniel stannade filmen och de tittade förvånade på datorn. Varenda bildskärm i hela kontrollrummet visade den gröna bilden med en skarpt taggig gul linje på. Daniel och Johanna tittade på varandra.

"Vad sjutton är det där?" sa Johanna.

"Ingen aning" svarade Daniel förvånat. "Det där har jag aldrig sett förut."

Han lät filmen gå vidare, fortfarande med sin extra långsamma slow-motion. Genast försvann den konstiga bilden med den taggiga linjen, och allt var som vanligt i kontrollrummet igen.

"Men vad det än är," sa Daniel, "så går det väldigt fort. Det är bara en liten bråkdel av en sekund långt. Vi hade aldrig sett det om vi inte hade tittat med så långsam slow-motion."

De tittade på varandra igen.

"Det betyder att ingen annan har sett det" sa Johanna. "Ingen av dom andra i kontrollrummet märkte något."

"Men varför skulle någon vilja visa en bild som man inte hinner se?" undrade Daniel.

"Jooo! Ja! Nu vet jag!" sa Johanna plötsligt och slog handen för pannan. "Kommer du inte ihåg? Vi läste om det i skolan. Det hette nåt, sub-nånting. Det går så snabbt att man inte märker att man sett nåt, men ändå så tar hjärnan emot det! Hjärnan uppfattar det och man blir påverkad utan att man vet om det! Men det var visst förbjudet, tror jag."

Daniel kom ihåg. Någon gång för länge sedan, på nittonhundratalet, hade något läskföretag klippt in superkorta bilder på sin läsk i en film. Det gick så snabbt att ingen märke bilderna, men ändå steg läskförsäljningen efter filmen med flera hundra procent.

"Ja, fast det här är ju bara en konstig linje" sa han. "Vad betyder den?"

"Ingen aning" sa Johanna. "Mystiskt!"

Daniel höll med henne. Han stoppade filmen och började visa den i slow-motion ända från början. Med så kraftig slow-motion tog det över två timmar att titta igenom den korta nyhetssändningen från början till slut. Rödögda av att stirra så intensivt på datorn räknade de till sju olika ställen där den gröna bilden med gul linje blixtrade förbi på bildskärmarna i kontrollrummet.

"Har du tänkt på en sak?" sa Daniel och sörplade på ännu en kopp varm choklad. "Bilden med linjen visas på alla bildskärmarna i kontrollrummet. På den som visar utgående bild också."

"Ja" sa Johanna. "Vad menar du?"

"Det betyder att tittarna som såg på nyheterna också såg linjen. Fast de inte märkte det. Sju gånger."

Det blev tyst ett tag.

"Vad var det för nyheter, sa du?" frågade Johanna.

"Lokalnyheter till Marinerdalen. Dalnytt heter det. Bengt sa att det brukar ha ett par hundra tusen tittare."

"Va, Dalnytt?" ropade Johanna förvånat. "Är det här Dalnytt?"

Johanna hade inte tittat så noga på Daniels film när signaturen hade visats. Nu såg hon plötsligt lite skuldmedveten ut.

"Aha, hmm. Jo, alltså..." sa hon osäkert.

"Vadå, vad är det med det?" sa Daniel. "Jag ska dit i morgon också."

"Nja, nä... Det var just det" sa Johanna försiktigt. "Jag tror liksom inte att du ska det..."

"Va?!?"

"Alltså, jag sa till Patric att han inte bara kunde sätta mig på smink och sånt hela tiden, du vet hur han har hållit på."

Det visste Daniel, och han förstod Johanna i och för sig. Men en gnagande oro för att hon skulle säga något han inte gillade lade sig över honom.

"Och?" undrade Daniel oroligt.

"Jo, han sa att om jag ville kunde jag vara på Dalnytt i morgon. Då skulle han flytta den som var på Dalnytt till sminket i stället..." Hon tittade med skratt i ögonen på Daniel. "Jag visste ju inte att det var du! Jag trodde att det var någon av de andra vinnarna. Men det blir säkert kul för dig att sminka!" lade hon till med ett leende.

"Sminket!" muttrade Daniel. "Jaja," sa han och försökte se det positivt, "jag kanske får sminka folk så att de får hemska skador till någon actionserie, eller monster, eller..."

"De sa att i morgon skulle jag sminka till ett debattprogram om barnomsorgen. Du hamnar nog på det!" sa Johanna glatt.

Daniels humör skönk ytterligare en nyans. Men så tänkte han att han faktiskt ville prova allt som hade med film och TV att göra. Det kunde kanske bli kul, han skulle fråga dem hur de gör allt blod som sprutade när folk blev skjutna.

"Okej, din tur att kolla vad som händer i nyhetsstudion i morgon alltså" sa han. "De där gömda bilderna är verkligen helskumma. Håll ögonen öppna och se om du kommer på något!"

"Det ska jag" sa Johanna och fick en retsam glimt i ögonen. "Och tänka på dig när du sminkar politiker."

Daniel kastade en kudde på Johanna, och snart var kuddkriget i full gång.






Tillbaka till boksidan