Egen hemsida eller websajt? Sätt en länk till oss!
Egen websajt?
Länka till oss!
faktabanken.nu logo
Bok på webben Showen
utan slut

9.

Förskoleministern hade en blåtira. Det finns små blåtiror efter att någon av misstag fått en armbåge i ansiktet i trängseln på gatan. Sådana blåtiror gör inte sminkavdelningens arbete lättare, men de är i alla fall små och kan döljas under ett tjockt lager smink.

Andra blåtiror har suttit på bäraren ett tag, och växlat färg till en gröngul nyans. Sådana blåtiror är inte heller populära, men sminkösen kan i alla fall trösta sig med att gröngult är lättare att sminka över än blårött.

Så finns det färska, enorma blåtiror som kommit till när någon råkat i slagsmål och fått en fet smäll. Sådana blåtiror som gör att hela sminkavdelningen samlas i en ring runt sminkstolen och slår vad om ifall den ska gå att dölja eller inte.

Förskoleministerns blåtira var den största och mest djupblåröda som Daniel hade sett, inklusive på film. Generat hävdade ministern att han inte alls varit i slagsmål, utan råkat gå in i en dörrkarm som han inte sett. Sminkösen bara stirrade på blåtiran en lång stund, och mumlade att hon behövde en lång semester. Med en djup suck satte hon igång med att lägga på kilovis med smink.

Daniel hade visats runt av en snäll assistent, och fått träffa en maskör som var specialist på att sminka blod och hemska ärr till action- och skräckserier. Maskören log roat åt Daniels intresse för olika monstersminkningar, och de hade ett trevligt samtal. Sedan hade Daniel tillbringat en halvtimme med att dutta på en täckande beige klet på varje finne som en fritidsledare hade.

När sminkösen kom tillbaka och såg resultatet sa hon att han såg ut som ett hallon med bruna prickar. Det tyckte varken Daniel eller fritidsledaren var speciellt snällt sagt, men av helt olika anledningar. Sminkösen tvättade bort allting och pudrade på ett tjockt lager puder i stället.

Så fortsatte dagen fram till debatten vid lunch. Då måste de stå på pass inne i studion ifall sminket måste bättras på. Daniel hade aldrig tyckt om debattprogram något vidare, och nu var han tvungen att stå där strax utanför bild och lyssna på hela debatten. Förskoleministern malde på i det oändliga, och Daniel höll på att somna flera gånger.

Efter lunch blev det en viss uppståndelse när skådespelaren som skulle spela den vackra prinsen i en saga inte dök upp. Sagan skulle sändas på eftermiddagen och producenten slet sig i håret och beordrade en massa assistenter att springa ut och leta. Till slut hittade de honom på en bänk i en park, där han somnat på väg till jobbet.

Det visade sig att prinsen hade festat hela natten och inte ens varit hemma och sovit någonting. Han kom direkt till studion, fortfarande med sina festkläder på sig, fullständigt utmattad. Sminköserna började med att raka honom, samtidigt som de grälade på honom för att han inte kom i tid.

Efter att ha somnat tre gånger i sminkstolen och därefter bett om en huvudvärkstablett förklarade prinsen att han nog inte kom ihåg sina repliker. Producenten såg bister ut och beordrade en snabb men stadig frukost på kafeet utanför studion. Daniel fick uppdraget att leda dit skådespelaren och se till att han beställde.

"Och massor med svart kaffe!" ropade producenten efter dem när Daniel ledde ut det darrande vraket ur studion.

Daniel parkerade prinsen vid ett bord och beställde filmjölk med frukostflingor och kaffe åt honom. När han kom tillbaka till bordet hade prinsen somnat igen. Daniel väckte honom, hällde i massor med frukostflingor i filen, och satte skeden i hans hand.

"Ät nu!" sa Daniel trött. "Så blir du piggare!"

Den unge skådespelarens blick vandrade långsamt och osäkert upp till Daniels ögon, och sedan lika långsamt hela vägen tillbaka till tallriken igen.

"Eterurå?" sa han sluddrigt.

"Va?"

"Eterurå?" upprepade han mödosamt.

"Va?"

Prinsen tittade långsamt upp igen. Han gjorde en liten gest med fingret i luften som om han skrev någonting.

"Eteru..." började han men ändrade sig. "Namn!" kom det sedan.

"Det spelar ingen roll!" sa Daniel med stort tålamod. "Jag heter Daniel. Ät nu, det är bråttom!"

Prinsen skrattade ett fnittrande skratt. Daniel suckade och tog hans hand och satte i skeden i tallriken.

"Kolla här, jättegod fil med jättegoda flingor! Äter du dom nu?"

Prinsen gjorde en liten paus under tiden som hans hjärna arbetade.

"Okej."

"Och sedan tänker du på dina repliker, okej?"

"Okej."

"Och dricker upp allt kaffet?"

"Okej."

Daniel höll tummarna och gick tillbaka in i studion där prinsessan just tappat sin ena kontaktlins. Hon var sminkad och klar, och stod mitt i rummet i en fluffig vit klänning med en massa vita spetsar. Runt omkring henne stod ett halvdussin sminköser och kostymassistenter blickstilla i frusna ställningar.

"Stopp! Stanna!" ropade hon åt Daniel när han kom in. "Kontaktlinsen är på golvet! Hjälp till att leta! Nej, sätt inte ner fötterna!!! Gå bara där vi har letat!"

Snart hade hon organiserat alla i rummet till att krypa runt på golvet och leta efter kontaktlinsen. När de hållit på med det i nästan en halvtimme sa hon plötsligt:

"Nämen, oj! Den hade nog bara halkat lite snett! Den var i ögat hela tiden! Oj, så det kan bli!"

"Ja, oj..." mumlade en av kostymassistenterna ironiskt.

De reste sig upp från golvet och borstade dammet av knäna. En av sminköserna frågade producenten var prinsen var någonstans.

"Han dricker kaffe och äter frukost. Framför allt dricker kaffe. Annars fixar han inte det här" svarade producenten med en rynka i pannan. "Den där praktikanten vaktar honom."

Daniel tänkte först att de tydligen hade en praktikant till, men sedan insåg han att producenten menade honom.

"Eh, va, äh?" sa han överraskad. "Jag är här."

"Va? Du skulle ju vakta Egon!"

"Skulle jag?" sa Daniel som förstod att skådespelaren hette Egon. "Alltså, jag ledde dit honom och beställde kaffe som ni sa, men sen..."

Längre kom han inte innan producenten vände tvärt och började gå mot studiodörren med långa kliv. Daniel följde efter. När de närmade sig kafeet började han ana det värsta.

Först syntes inte Egon till alls. När de kom fram upptäckte de att det berodde på att han inte satt upp längre. Han låg ner i filmjölken. En djup snarkning hördes ur hans halvöppna mun.

Egon hade tydligen somnat direkt när Daniel hade gått. Han låg med huvudet vänt åt vänster, med högra kinden i tallriken med fil och flingor. Bredvid stod en orörd kopp kaffe.

De drog upp honom ur tallriken. Skeden följde med upp och stack ut från kinden i samma vinkel som han legat på den. Hela kinden var täckt av en sörja av filmjölk och frukostflingor.

Det var nu Daniel lärde sig något som han aldrig tänkt på förut: hur vassa frukostflingor faktiskt är. Särskilt om man pressar ner kinden i dem och ligger så med hela huvudets tyngd i en halvtimme. I den vita sörjan av filmjölk syntes små röda ränder av blod från hundratals småsår, vart och ett orsakat av en frukostflinga.

De ledde in den yrvakne Egon i sminkavdelningen. Om sminkösen sett trött ut när hon sminkade förskoleministerns blåtira var det ingenting mot hur hon såg ut nu. Hon riktade ögonen mot taket och slog ut med händerna.

"Varför?" utbrast hon. "Varför just på mitt skift?"

Hon och en annan sminkös spolade rent Egons kind. Den var illröd och gropig som en nyplöjd åker. Mitt på syntes ett enormt blåmärke i form av en sked. Producenten började gnissla tänder.

Daniel fick aldrig veta hur sändningen gick. Han kände på sig att han kanske borde dra sig tillbaka lite, och det tyckte tydligen producenten också. När Daniel med svag röst frågade om han kanske kunde gå hem nu, så hann han inte ens säga hela meningen klart innan producenten utbrast:

"Ja!!! Bra! Gör det!!!"

Daniel hämtade sin jacka och sin väska. När han slank ut från sminkavdelningen såg han att sminkösen lagt på ett tjockt lager smink för att dölja såren och groparna i Egons kind. Den högra kinden såg nu mycket större ut än den vänstra, som en ekorre som bar på ett ekollon i ena kinden. Det sista han hörde innan dörren slog igen var producentens röst:

"Vi kanske kan ändra i manus så att prinsen har påssjuka! Ta hit manusavdelningen på direkten och...."

Med fundersamma steg gick Daniel till lägenheten. Han förstod producenten på sätt och vis, men kände sig ändå lite orättvist anklagad. De hade faktiskt inte sagt att han skulle sitta kvar hos Egon på kafeet! Nåja, det spelade nog inte så stor roll, tänkte han, producenten lugnar nog ner sig senare.

När han kom in i lägenheten hittade han till sin förvåning Johanna där. Hon hade tydligen också gått tidigt från sitt besök på nyheterna. När han tittade en gång till såg han att hon var alldeles rödgråten.

"Vad är det? Har du gråtit?" frågade han oroligt.

"Åh, varför skulle jag säga emot Dunkelmann!" grät hon.

Daniel tröstade Johanna så gått han kunde, och hon berättade vad som hänt. Hon hade fått sitta med scriptan och följa med i manus där allt som skulle sägas stod. Samma text visades för Leo Goldenglobe på en skärm i studion. Tydligen hade allt gått som det skulle tills plötsligt Leo lagt till en egen extra mening mitt i en nyhet.

"Varför kunde jag inte hålla tyst?" grät Johanna. "Typiskt mig att jag måste anmärka på det!"

Scriptan hade inte ens hunnit svara innan Horst Dunkelmann ilsket hade sagt till Johanna att Leo visst skulle säga så, och att Johanna hade fel.

"Om jag bara låtit bli att säga emot honom!" snyftade Johanna.

Hon hade svarat att Leo inte alls skulle säga så, och stolt sagt att hon minsann kunde läsa ett manus. Så hade hon pekat på stället i manuset där Leo sagt sin extra mening och visat det för Dunkelmann. Då hade han blivit röd i ansiktet och sneglat på de andra i kontrollrummet, och sedan skrikit att Johanna var en näsvis liten slyngel som han inte ville ha i sitt kontrollrum, och inte den där andra slyngeln hon brukade hänga ihop med heller.

"Han sa att han skulle prata med huvudproducenten och se till att vi inte fick vara i närheten av hans program nåt mer! Och han producerar tydligen jättemånga program!" sa Johanna och lät deppad.

Daniel sa att han förstod Johanna, och att det inte var hennes fel. Dunkelmann hade stirrat ogillande på Daniel också dagen innan, han verkade helt enkelt inte tycka om att ha några ungdomar på studiebesök på sina program. Han kanske skulle gjort likadant även om inte Johanna hade påpekat att Leo läste fel i nyheterna.

"Och du hade ju faktiskt rätt!" sa Daniel. "Han kanske inte tålde det?"

Efter ett tag kände sig Johanna bättre, och hon skrattade åt Daniels berättelse från sminkavdelningen. De pratade en stund om vart de skulle hamna om Dunkelmann klagade hos huvudproducenten, men ingen av dem visste riktigt vilka som var Dunkelmanns program.

När de lade sig surrade många tankar genom deras huvuden, och Johanna kunde inte sluta tänka på Dunkelmanns reaktion: var han bara arg, eller hade han inte sett lite rädd ut också?






Tillbaka till boksidan