|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
10. Nästa morgon när de åt frukost ringde det på dörren. Utanför stod en slokörad Patric med ett plågat uttryck i ansiktet. Han bar alla tecken av att ha drabbats av Horst Dunkelmanns ilska. Han stirrade förundrad på Johanna och Daniel. "Vad har ni gjort, egentligen?" undrade han. "Chefen kallade in mig på sitt kontor och gav mig en utskällning. Och Horst Dunkelmann var där!" "Ja, jo, vi hade nästan väntat oss det" sa Daniel trött. "Dunkelmann stod bara där och stirrade på mig med med sin laserblick" fortsatte Patric, "och chefen verkade tycka att det var jättepinsamt. Han skällde ut mig och sa att om jag inte skötte mitt jobb och såg till att ni två inte sprang ivägen och störde produktionen, så skulle jag få sparken! Och han skulle se till att jag aldrig fick något mer jobb i Syno City nånsin! Jag har aldrig sett honom så arg!" Daniel och Johanna suckade. "Var får vi vara då?" undrade Johanna. "Jo, chefen sa att han och Dunkelmann hade kommit överens om att ni skulle vara på operascenen resten av tiden. Fast han sneglade hela tiden på Dunkelmann när han sa det, så det är nog Dunkelmann som bestämt det." "Operascenen?!?" sa Daniel. "Resten av tiden?!?" sa Johanna. De satte sig dystra ner i soffan och stirrade på väggen mittemot. "Ja..." sa Patric osäkert. "Jag har pratat med scenchefen där och han sa att han visste precis vad ni skulle få göra. Han skrattade när han sa det, undrar vad han menade med det..." Daniel och Johanna tittade på varandra. "Var det ett vänligt skratt?" undrade Johanna försiktigt. "Njae, vänligt och vänligt, alltså det lät nog snarare lite hårt kanske..." svarade Patrik svävande. "Men vad är det ni har gjort egentligen, som gjort Dunkelmann så arg?" Johanna förklarade för Patric som såg förvånad ut. "Det där låter inte så farligt" tyckte han. "Inte så att man reagerar sådär. Och det är konstigt, för Dunkelmann har haft praktikanter förut, och han har aldrig fått någon förflyttad tidigare såvitt jag vet." Daniel och Johanna kände sig ännu mer nertryckta i skorna, och suckade djupt. Patrik förklarade vägen till operascenen och gav dem scenchefens namn, och gick sedan därifrån. "Gör inte scenchefen arg, okej?" sa han över axeln i dörren. "Jag vill gärna behålla mitt jobb ett tag till!" När Patric gått satt de en stund och petade i frukosten utan att ha någon riktig aptit. För att tänka på något annat slog Daniel på sin dator och satte på nyheterna. "Idag på morgonen har ett stort antal glasmästare arbetat med att laga alla krossade glasrutor i Marinerdalen efter upploppen där igår" sa nyhetsuppläsaren. Bilden växlade till kamerasvep över krossade skyltfönster och gator med glassplitter på trottoarerna. "Polisen har fortfarande inne funnit någon förklaring till oroligheterna, som uppstod på många olika platser i Marinerdalen så gott som samtidigt." Här kom ett klipp till ett polisbefäl med guldränder på axelklaffarna. "Vi har information som tyder på att det här förefaller vara en koordinerad aktion" sa polisbefälet och sneglade då och då nervöst in i kameran när han talade med reportern. "Vad är det för information?" undrade reportern snabbt. "Ja, alltså, våra patruller som var ute i går kväll har gjort vissa observationer" sa polisbefälet svävande. "Vilka observationer då?" frågade reportern genast. "Ja, alltså, de har observerat att de här händelserna sammanfaller tidsmässigt..." Reportern, som nu insåg att polisen inte hade några särskilda observationer utom att de hade tittat på klockan, lade in en högre växel. "Hur känns det som polischef att inte kunna garantera sina invånares säkerhet?" sa reportern och körde upp mikrofonen i polisbefälets ansikte. "Äh, uff, hur det känns..." började han men avbröt sig. "Alltså, vi anser inte att vi inte har en acceptabel beredskap..." försökte han på nytt men kom inte längre innan reportern vände sig mot kameran och sa: "Ja vi hörde alltså här att polisen anser att deras resurser är tillräckliga trots det som hänt. Innevånarna här i Marinerdalen kan alltså inte vänta sig några ökade insatser från polisen för att förhindra den här typen av tragiska händelser som påverkar deras liv så brutalt. Därmed åter till studion." Nyhetsuppläsaren i studion gjorde en kort paus och började sedan tala om de kommande månmästerskapen i stylthoppning. Daniel stängde av och tittade på Johanna. "Tänker du på samma sak som jag?" frågade han. "Dalnytt sänds just till Marinerdalen" svarade Johanna eftertänksamt och nickade långsamt. "Det kan väl knappast vara en slump, eller?" "Det tror inte jag i alla fall" sa Daniel ivrigt. "De där gröna bilderna som blixtrade förbi i Dalnytts sändning måste ha något med saken att göra! Fast i och för sig, det var i förrgår, och upploppen var igår" sa han sedan lite mer eftertänksamt. Daniel gjorde en paus och tänkte. "Du!" sa han fundersamt. "Vad var det egentligen Leo Goldenglobe sa i den där nyhetssändningen? Det där som du upptäckte att det inte stod i hans manus? Det var ju igår! Kommer du ihåg vad han sa?" "Klart jag kommer ihåg det efter allt bråk, jag kommer att komnma ihåg det resten av mitt liv!" sa Johanna. "Han sa: Det låter som en klackton, som en hejarklacksramsa. Sedan gick han tillbaka till manuset igen." "Klackton?" sa Daniel förvånat. "Vad är det?" "Ingen aning, jag har heller aldrig hört det förut. Hela grejen är så konstig, för den där meningen passade inte riktigt in. Det var nästan som om han ansträngde sig för att få med den. Nyheten handlade om fabriksarbetare som krävde högre löner, och Leo sa plötsligt det där om att deras krav lät som en hejarklacksramsa. Fast han sa alltså klackton först, och ändrade sig till hejarklacksramsa. Det passade inte alls in!" Medan han lyssnade hade Daniel tagit fram ett stort uppslagsverk på sin dator och gjort en sökning. Han tittade upp och sa: "Vet du vad? Det finns inte. Ordet klackton existerar inte i globalencyklopedin, jag har just sökt i den. Leo använde ett ord som inte finns." "Hmm. Han kanske bara tog fel?" föreslog Johanna utan att tro på det själv. "Tror du? Och att han över huvud taget gick utanför manus och sa den där meningen, är det en slump? Nej det är något konstigt med det här!" "Det tror egentligen jag med" sa Johanna med övertygelse. "Först de där skumma gröna bilderna, och nu det här konstiga klackton. Det kanske är någon sorts hemlig signal?" "Till vadå i så fall?" undrade Daniel intresserat. Plötsligt slogs de båda två av samma sak. "Du tror väl inte...?" sa Johanna och tittade med stora ögon på Daniel. "Vad skulle det annars vara?" sa han och tittade lika storögt tillbaka. "Upploppen!" sammanfattade Johanna deras tankar. "Det stämmer med tiden, upploppen måste ha börjat strax efter sändningen där Leo sa det där konstiga ordet!" "Ja, och om ordet var signalen som startade upploppet så förklarar det varför Dunkelmann blev så arg när du började prata om det" nickade Daniel. "Men det betyder ju att Dunkelmann också är inblandad!" "Ja, antagligen." Daniel kom ihåg att han sett Dunkelmann prata hotfullt med en av teknikerna i studion när han hämtade sin dolda kamera. Han berättade det för Johanna. "Saken är klar!" sa hon entusiastiskt. "Det här måste utforskas mer!" "Ja, men hur? Dunkelmann har ju just sett till att vi inte kommer i närheten av honom något mer!" sa Daniel dystert. Det var verkligen ett problem. De hade inte så lång tid kvar på mars nu innan det var dags att börja hemresan igen. Och den tiden skulle de tydligen tillbringa med opera, som var en av de få saker som Dunkelmann inte var inblandad i. Varför ville han starta ett upplopp i Marinerdalen? Vad hade de gröna blixtrande bilderna med saken att göra? Och varför var Leo Goldenglobe inblandad? Med huvudena fulla av funderingar gick de motvilligt iväg till operascenen. |
|
Tillbaka till boksidan |