|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
11. Daniel stirrade surt på veven. Han tyckte inte om den. Det hade han inte gjort första gången han såg den, och han tyckte inte om den nu heller. Han tyckte över huvud taget inte om platsen där han var. Han och Johanna hade träffat scenchefen på förmiddagen. Han hette Oskar och var den ilsknaste lilla gubbe Daniel någonsin träffat. Han var kort och tjock, och utrustad med ett humör som tydligen exploderade för det allra minsta. Det första som hände var att han fick ett utbrott på deras skor. "DET BEGRIPER NI VÄL ATT VI INTE KAN HA ETT PAR SLYNGLAR SOM KLAMPAR OMKRING BAKOM SCEN SOM ELEFANTER!!!" skrek han. "NI ÄR JU HELT VÄRDELÖSA!!!" "Eh, det var ingen som sa vilka skor vi skulle..." började Daniel men blev genast avbruten. "OCH TRÖJORNA!!!" vrålade Oskar och pekade på dem. "EN GUL OCH EN VIT!!! VA!?!" Johanna, som började känna sig orättvist behandlad, sa: "Och det är inte bra? Passar rosa kanske? Jag har en fin rosa som..." "SVART!!! NI FÅR JU INTE SYNAS!!! SCENARBETARE SKA ALLTID HA SVART!!! ELLER NI KANSKE VILL HA VARSIN LAMPA PÅ SKALLEN, VA!?! SÅ NI SYNS RIKTIGT BRA!!!" Daniel och Johanna började förstå att det inte skulle bli någon kul tid på operascenen. "GARDEROBEN!!!" skrek Oskar och pekade på Johanna. "TREDJE UNDERBOTTEN!!!" vrålade han sedan och pekade på Daniel, som inte tyckte att det lät så bra alls. Här stod han nu på tredje underbotten, vilket hade visat sig betyda tredje källarvåningen under den stora scenen. Här nere fanns massor med stora stålbalkar och hissanordningar som kunde höja och sänka det stora scengolvet där uppe. Dessutom fanns det en vev. Det var den veven Daniel hade stiftat bekantskap med, och han hade redan börjat hata den. Tydligen räckte inte de elektriska hissarna ovanför scenen till allt, en scenarbetare hade sagt något om en motor som var trasig. Därför behövde någon vara här nere och veva på veven så att en stor vägg hissades upp på rätt ställe i föreställningen. Denna någon var Daniel. Första gången han vevade var under matineföreställningen tidigare på dagen, och han hade inget roligt minne av det. Väggen hade massor med tavlor på sig, och en stor öppen spis i mitten. Spisen var inte riktig utan gjord av plast, men väggen var i alla fall jättetung. Han hade vevat allt vad han orkade, och ändå hade han fått en utskällning för att det gått för långsamt. Det var nu kvällsföreställning, och Daniel suckade. Här nere såg man ingenting av det som hände uppe på scenen, man hörde bara svagt musiken och sången. "Ich sterbe!!!" hörde han hjältinnan sjunga däruppe. Det enda nöjet var att han kunde prata med några av teknikerna genom hörlurarna han hade på huvudet. Det var bara på vissa ställen under föreställningen de pratade om jobbet, resten av tiden handlade det om allt möjligt annat. "Njaeee, jag vet inte" sa just belysningsmästaren. "Jo, det är bra betalt, och så gör jag dig en tjänst nån annan gång!" sa ljudteknikern ivrigt. Ljudteknikern höll på att övertala belysningsmästaren att göra ett extraknäck. Det gick trögt, och Daniel förstod varför. Extraknäcket gick ut på att sitta inne i en fyra meter hög nallebjörn och köra en eldriven rullstol som fick björnen att röra sig. Björnen ingick i en stor parad vid invigningen av ett nytt köpcentrum, men belysningsmästaren förklarade att köpcentret fick klara sig utan honom. I stället verkade han mer intresserad av sladdarna till sina hörlurar. En lång stund hade han irriterat muttrat om hur sladdarna alltid trasslade sig. Nu verkade han ha fått en idé. "Jag vet! Om man kopplar den hit, och sedan den dit... Javisst, mycket bättre, inga trassliga sladdar mer! Varför har jag inte tänkt på det förut?" Det var det sista Daniel hörde. Belysningsmästarens nya sätt att koppla in sina hörlurar var inte så fiffigt som han trodde. När han drog om sladdarna råkade han koppla bort Daniel från resten av systemet. Först reagerade inte Daniel så mycket på att det blev tyst i hörlurarna. Ibland kunde det gå ganska lång stund utan att någon sa något, det var inte konstigt. Det var först när hans stora insats med veven närmade sig som han började tycka att det var lite underligt att ingen sa något. Han tyckte att han kände igen stället i musiken där vevandet skulle börja, det kom han ihåg från föreställningen tidigare på dagen. Ingen sa något i hörlurarna. Skulle han börja veva ändå? Nej, tänkte Daniel, scenchefen hade skrikit extra mycket om att han inte fick göra någonting förrän han fick order om det. Bäst att vänta. Uppe på scenen hade operasångarna vänt sig om och upptäckt att det fanns en vägg där de skulle gå. De kunde inte göra någonting, utan stod på scenen och såg fåniga ut i största allmänhet medan de kastade menande blickar mot scenarbetarna. Vid sidan av scenen stod Oskar och skrek i sin mikrofon: "UPP!!! VÄGGEN!!! UPP!!! VEVA!!!" Röd i ansiktet stirrade han vädjande på väggen som inte rörde sig ur fläcken. Musiken som skulle spelas medan väggen hissades upp tog slut, och orkestern började om igen. Oskar kastade ifrån sig hörlurarna och sprang. Nere i källaren hade Daniel just börjat fundera på om det inte var bäst att börja veva i alla fall, när Oskar dök upp i raketfart. Han tog hela trappan i ett enda kliv, och under luftfärden skrek han: "VAEREOMVARFÖRVEVARUNTE!?!" och ögonblicket därefter: "VEVAAA!!!" Daniel började veva. Han vevade fortare än han själv trodde var möjligt, och på tredje varvet fastnade sladden i veven och slet hörlurarna av hans huvud. Han vågade inte sluta veva, och varje varv slog hörlurarna i betonggolvet och förvandlades gradvis till skrot. Till slut var väggen uppe. Orkestern, som nu var inne på tredje vändan av samma musik, kunde äntligen börja med nästa scen. Daniel sjönk flämtande ihop på golvet, med svettdroppar i pannan. Detta var slutet, efter det här skulle de sättas på första skepp hem igen, tänkte han. Det var visserligen inte hans fel att han inte fått någon order i hörlurarna, men på något sätt skulle han ändå få skulden, det var han övertygad om. Och Oskar var ju inte direkt den som höll igen på sin kritik, tänkte Daniel bedrövat. Deppad såg han sig omkring i källaren under scenen. Överallt stod rekvisita och dekor från operor som spelats tidigare. Daniel reste sig och började planlöst vandra omkring och titta på alla sakerna, som såg mystiska ut i halvmörkret här nere. Han gick in mellan en gammaldags hästdragen vagn i guld och en enorm marmorpelare. Daniel knackade lite på marmorpelaren, och ljudet avslöjade att den var ihålig. Dessutom flyttade den lite på sig, och han förstod att den gick på hjul. Bakom pelaren stod en tavla som Daniel kände igen från historieboken: det var Mona Lisa i en tjock guldram. Han kunde inte motstå frestelsen att sträcka ut handen och känna på den. Hela tavlan, och ramen också, var av plast. Daniel insåg att här nere kunde man inte ta någonting för givet, allt kunde vara fejkat. Huvudsaken var att det såg bra ut från publiken när det stod på scenen. Han kände en kittlande spänning av att gå omkring här nere där man inte visste vad som väntade bakom nästa krök. Han hade kommit längre in i källaren nu, och här stod massor med stora kulisser av husväggar som varit med olika föreställningar. Han provade att öppna en dörr i en av väggarna, men bakom syntes bara tegelväggen som kulissen stod lutad mot. Han skrattade lite och tänkte på vad som skulle hända om någon slet upp dörren och sprang rakt in i tegelväggen. Han kände sig gladare nu, och gick längs kulisserna och öppnade alla dörrar han såg. En del gick inte att öppna alls, och bakom dem som gick att öppna fanns antingen andra kulisser eller tegelväggen. Den sista kulissen i raden föreställde ett pampigt hus med en stor dubbelport. Daniel öppnade den och fann den vanliga tegelväggen bakom. Han skulle just vända och gå tillbaka igen, när han såg att det fanns en dörr till i kulissen. Några meter till höger om den stora porten fanns en liten enkel dörr med texten PORTVAKT. Daniel kunde inte riktigt förklara varför, men när han nu öppnat alla de andra dörrarna kände han att han måste öppna den här också. Daniel öppnade portvaktsdörren och väntade sig att få se tegelväggen igen, men den här gången blev han förvånad. Precis bakom dörren i kulissen fanns en lika stor dörr i tegelväggen också. Daniel stirrade förbluffad på dörren. Kunde verkligen dörrarna hamna precis bakom varandra av en slump? Det verkade nästan som om någon med flit ställt kulissen på just det här stället. Han tvekade en sekund. Skulle han? Tja, vad hade han att förlora? Han skulle säkert ändå bli hemskickad i morgon, tänkte han. Daniel sköt upp dörren i tegelväggen och gick in. |
|
Tillbaka till boksidan |