|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
14. På hemväg från studion sa Daniel till Johanna: "Okej, nu är vi i alla fall tillbaka i studiorna igen. Allt är bättre än den där källaren med veven." "Ja, och att leta reda på en minkpäls bland tusen andra minkpälsar var inte heller så kul" sa Johanna och tänkte med en rysning på operans garderob. "Men vi har ju inte så många dagar kvar här nu." "Nej, det är klart" höll Daniel med. "Men vi får spana på Horst så mycket vi kan innan vi åker tillbaka. Vi måste komma på vad det är för skumt han håller på med." "Titta, där är han ju!" sa Johanna med låg röst och nickade med huvudet mot andra sidan av den breda studiokorridoren. Där gick Horst Dunkelmann ivrigt samtalande med en tunn liten man som Daniel kände igen. "Det där är den där teknikern jag såg honom med i Dalnytts studio" viskade Daniel. "Han som såg så rädd ut." De tittade på varandra och sa sen samtidigt: "Vi följer efter!" Horst och teknikern hade inte sett dem, och de följde efter på långt håll. Efter ett tag förstod Daniel och Johanna att de var på väg till Dalnytts studio. "Där är det väl tomt så här dags?" frågade Johanna. "Jag tror det" sa Daniel. "Kom! Jag vet en genväg!" sa Johanna och slet i Daniels arm. De sprang runt via en annan korridor och kom in i Dalnytts studio bakvägen. De hann före Horst och teknikern, och i studion var det mycket riktigt tomt. Ingen skulle jobba här förrän till kvällssändningen om flera timmar. "Var ska vi gömma oss?" undrade Johanna desperat. "De kommer vilken sekund som helst!" "Jag vet!" sa Daniel och hoppade upp på en liten arbetsplattform som stod mitt på studiogolvet. "Här!" "Vadå? Där syns vi ju!" protesterade Johanna. "Inte när vi åkt upp! Kom!" Johanna hoppade upp på plattformen och Daniel tryckte på en knapp. En elmotor började surra och de åkte snabbt rakt uppåt. När de var minst fem-sex meter upp släppte Daniel knappen och de stannade bland strålkastarna som hängde från taket. Så länge ingen tittade uppåt var de säkra här. Sekunden efteråt hörde de studiodörren gnissla och Horst och teknikern kom in. Medan de pratade med varandra gick de ut på studiogolvet och stannade vid arbetsplattformen, nästan rakt under Johanna och Daniel. "Och du är säker på att han förstod vad han skulle säga?" hörde de Horst fråga den andre. "Jarå, det såg ja på han" sa teknikern. "Såg?" sa Horst upprört. "Har ni träffats? Du skulle ju bara skicka ett mail!" "Ta det lugnt, snälla!" sa teknikern oroligt. "Ja måste träffa han och förklara. Man måste säga rätt, annars går inte snuten på ett bombhot. Man måste säga saker så dom fattar att de e allvar!" "Vadå för saker?" "Ja alltså, om dom fattar att man vet hur det ser ut, vilka rum det finns och sånt, då blir dom rädda! Då tror dom att man varit där med bomben på riktigt. Jag behövde träffa han och snacka om hur det ser ut här." "Men då har han ju sett dig, idiot!" "Lugn, han snackar inte, jag lovar" sa teknikern övertalande. "Hinner du byta kretsen då?" undrade Horst. "Hur lång tid tar det innan de upptäcker att det inte finns någon bomb?" "En halvtimme, minst. De måste leta igenom hela stället. Jag hinner lätt." "Okej, bra. Och du har kretsen klar?" "Visst, den nya är skitbra, mycket bättre än den vi testade med!" "Gör dej av med den gamla, jag vill inte ha några bevis kvar!" befallde Horst. "Okej, okej, visst" sa teknikern snabbt. De hörde steg avlägsna sig och dörren öppnades och slog igen. Varken Daniel eller Johanna vågade titta över kanten på plattformen och se efter, men de antog att det var Horst som gick. Blickstilla satt de och hörde teknikern arbeta några minuter och sedan gå han också. När de väntat en stund extra för säkerhets skull tryckte Daniel på en knapp och plattformen sänkte sig till golvet igen. De hoppade av och började se sig om i studion. "Det lät som han höll på där borta" sa Johanna och pekade på en arbetsbänk i ena hörnet av studion. De gick dit och tittade. På bänken låg alla möjliga sladdstumpar, underliga glödlampor och annan bråte. På väggen hängde ett plåtskåp med hänglås på. STUDIOTEKNIKER LUCIANO MOSQUITO PRIVAT läste de på en klisterlapp på skåpsdörren. "Här kommer vi ju inte in" sa Daniel och kände på hänglåset. "Behövs kanske inte" sa Johanna med ett leende och pekade ner i papperskorgen bredvid arbetsbänken. "Titta här!" Bland bananskal, tejpbitar och någons halvätna smörgås låg ett litet blankt kretskort som såg alldeles nytt och fint ut. Tre sekunder senare var de ute ur studion, med kretskortet i Daniel ficka. "Tror du verkligen att det är den kretsen som de pratade om?" sa Daniel medan de gick. "Den som Horst sa att han skulle göra sig av med? Det verkar ju direkt korkat att bara slänga den i papperskorgen!" "Tycker du inte att han verkar lite korkad?" frågade Johanna glatt. "Glöm inte att de inte hade en aning om att någon lyssnade på dem. Han hade ingen anledning att vara försiktig." "Nej, det förstås. Men om det nu är något skumt med den här kretsen, hur får vi reda vad? Vi har ju inte ens en aning om vad det här är för nåt!" "Den har säkert något med TV-sändningarna att göra i alla fall" sa Johanna. "Ja, det tror jag också. Men vad? Och varför är Horst så orolig för att någon ska få tag på den? Det måste vara något skumt med den" sa Daniel med rynkad panna. De var snart framme vid lägenheten och gick in. När de suttit i soffan en stund och stirrat på det lilla kretskortet sa Johanna: "Patric kanske känner någon som jobbar med sånt här. En riktig expert. Ska vi fråga honom?" "Bara inte fel personer får reda på det" sa Daniel. "Patric är jag inte orolig för, men tänk om experten han frågar jobbar åt Horst?" "Okej, då får vi förklara allt för Patric och fråga om han känner någon som inte jobbar här. Kanske någon på ett av de mindre bolagen?" Ingen av dem kunde komma på någon bättre idé, och ett telefonsamtal senare satt Patric hos dem i soffan. De förklarade allting från början, och Patrics ögon blev större och större men han avbröt dem inte. De visade honom Daniels inspelning av kontrollrummet med de mystiska gröna bilderna och gav honom kretskortet. När de var klara tittade han på kretskortet och sa: "Ludde." "Va?" sa Daniel. "Ludde. Han är vilde. Jobbar inte åt något bolag över huvud taget, men vet mer än någon annan om sändningsteknik." "Vilde?" undrade Johanna. "Ja, han vill inte binda sig till något bolag. Jobbar lite här och där, aldrig länge på samma ställe. Han vill ha sin frihet kvar, säger han. Men han är ett geni på sändningsteknik, så han får lätt tillfälliga jobb ett tag när han vill ha det, och bra betalt också." Patric pekade på kretskortet och sa: "Om det är någon som kan säga vad det här är, så är det Ludde." |
|
Tillbaka till boksidan |