|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
15. När de var på väg till Ludde frågade Johanna: "Varför kallas han Ludde? Heter han Ludvig?" "Nej" sa Patric. "Ludde står för lodis." "Lodis?" "Ja, alltså, han är lite, äh, ovanlig" sa Patric. "Han är inte sådär jätteintresserad av kläder och sånt. Eller städning. Ibland köper han nya underkläder bara för att han inte orkar tvätta." Johanna och Daniel tittade på varandra. Patric skrattade och sa: "Han kommer inte att bita er, jag lovar. Här är det." De gick in i en port i ett risigt hus i utkanten av Syno City. Hissen fungerade inte så de fick gå fem trappor upp. Patric ringde på en repig trädörr. Efter några sekunder hördes steg på andra sidan och dörren öppnades. Innanför fanns en kompakt vägg av gamla apparater av olika slag, förstärkare, datorer, sändare och allt möjligt annat som Daniel och Johanna inte hade en aning om vad det var. Apparaterna var travade i en salig röra på varandra ända upp till taket. I mitten fanns en smal gång mellan apparaterna, så att man kunde komma in. I gången stod en stor man med hår som spretade åt alla håll och rött skägg. Han glodde på dem genom tjocka glasögon. "Hej, Ludde!" sa Patric glatt. "Har du någon frukost med dig?" frågade Ludde. "Jag har slut." "Öh, nej" sa Patric. "Men jag kan springa och köpa om du vill." "Schysst!" sa Ludde och såg genast gladare ut. "Det här är Daniel Nilsson och Johanna Ek från jorden" presenterade Patric. "De vann andrapriset i Supersats tävling." "Ek?" frågade Ludde och tittade på Johanna. "Schysst namn!" Han vände sig om och gick in igen utan att stänga dörren. Johanna tittade förvånat på Patric. "Ludde har jobbat mycket med textskyltar på sista tiden" förklarade Patric. "Han gör så att alla skyltar med folks namn dyker upp i bilden när de blir intervjuade." Johanna och Daniel såg fortfarande frågande ut, så Patric fortsatte: "De som jobbar med textskyltar gillar inte när folk heter Georgious Christoupoupoulus-Henkelstjierna och såna saker. Det går inte in på skylten. Ek är ett bra namn." Patric gick för att köpa frukost, och Daniel och Johanna följde efter Ludde in i lägenheten. Gången mellan travarna med apparater var så smal att de fick gå sidledes för att få plats. Försiktigt så att inte högarna skulle rasa stängde Daniel dörren efter dem. Inne i lägenheten var det också apparater överallt, de flesta öppnade så att man kunde se elektroniken där inne. Många av dem hade extra sladdar anslutna någonstans inuti, inkopplade av Ludde gissade Daniel. På ett bord i det kombinerade sov- och vardagsrummet stod massor med påslagna apparater ihopkopplade med mätinstrument som visade flimrande kurvor på sina skärmar. "3D-TV" sa Ludde när han såg att Daniel tittade mot bordet. Ludde tryckte på en liten knapp på en av apparaterna och tre laserstrålar sköt upp ur den. Där strålarna möttes i luften syntes två små skridskoåkare som åkte omkring och lyfte varandra och snurrade runt. Skridskoåkarna hängde fritt i luften en halvmeter ovanför apparaten och åkte skridskor allt vad de orkade, tills Ludde stängde av igen. "Tredimensionellt" sa han. "Kan bli schysst." Mitt i rummet låg en jättestor hög med ännu fler apparater, lösa kretskort och annat elektroniskt, ungeför som en majbrasa. Sängen i ena hörnet var också täckt med apparater, men ett litet område på golvet bredvid var faktiskt tomt. Johanna, stirrade med stora ögon på all bråten i lägenheten och pekade på den tomma fläcken på golvet. "Titta, där är en fläck som du glömt ställa saker på" sa hon ironiskt. "Nejdå" sa Ludde genast. "Den behövs när jag ska lägga mig. Var ska jag annars lägga prylarna i sängen? På morgonen flyttar jag upp dem i sängen igen, så blir det plats på golvet så man kan gå upp." Efter en stund kom Patric tillbaks igen med frukosten, och de gick in i det pyttelilla köket. På köksbordet låg det också massor med elektroniska apparater, utom på en liten yta i ena hörnet. De förstod att i det hörnet brukade Ludde äta sin frukost. Patric kokade te och satte fram bröd, ost och marmelad som han köpt. De åt alla fyra med god aptit och lyssnade på Luddes historier om stora rockkonserter som han varit med om att direktsända. "...och sen låste sångaren in sig i badrummet i sitt hotellrum och vägrade att komma ut förrän han fått sin kaviar" avslutade Ludde sin sista berättelse. "De fick flyga dit den med helikopter. Och trummisen hade haft en mardröm om en korvfabrik och vägrade spela om scenpersonalen åt kött. Till slut hittade de faktiskt femtio råddare som var vegetarianer." När de ätit upp och Ludde berättat klart visade Daniel kretskortet för honom. Ludde tittade intresserat på det och sköt upp glasögonen i pannan. Med kretskortet ungefär tre centimeter från ena ögat sa han drömmande: "Schysst propp. Var har ni fått tag på det här?" Fortfarande med kretskortet framför ögonen vände han sig om och gick långsamt ut ur köket. "Schysst propp?" härmade Daniel. "Bra processor" översatte Patric. "Och det ska mycket till innan Ludde blir imponerad. Det är tydligen ett avancerat kretskort, det där." De följde efter in i det andra rummet. Ludde hade kopplat kretskortet till en av sina datorer och kört igång ett analysprogram som testade kretsen. Han visslade till. "Sändarkort klass A" sa han och rabblade en massa tekniska termer. "Klarar PAL-G, SECAM och NTSC, både Amerika- och Asien-varianten. Schysst!" Det var tydligt att han var imponerad. Men så rynkade han pannan. "Konstigt, här har nån lagt in en timer i programmet... Få se nu, den gör en jump till bildminnet och dumpar bilden ... Hmm, skumt!" Varken Daniel, Johanna eller Patric förstod någonting av vad Ludde pratade om, men de väntade och lät honom undersöka färdigt i lugn och ro. Till slut tittade han upp. "Var har ni hittat det här kortet?" frågade han spänt. "Det har väl inte använts till någon TV-sändning, va?" "Jo, vi tror det" sa Patric. "Hurså, är det nåt speciellt med det där kortet?" "Kan man nog lugnt säga" svarade Ludde med halvslutna ögon. "Kortet är hackat. Det är ett schysst sändarkort, senaste modellen, men nån har varit inne och ändrat programkoden i det. Och det sitter en extra minneskrets här, en piratkrets som inte hör dit." "Vad betyder det?" sköt Daniel in. "Om någon kopplade in kortet under ett nyhetsprogram, till exempel?" Ludde tittade på Daniel med pigga ögon bakom de tjocka glasen. "Då och då visar kortet bilden som finns i bildminnet här. Bara en tjugofemtedels sekund varje gång, så ingen märker det. Men kortet steker tittarnas hjärnor, rakt in i det undermedvetna bara, tjoff!" "Steker?" "Som hypnos, alltså. Som tvingas på en utan att man märker det. Subliminalt." Daniel tänkte på vad han hade hört i skolan om den undermedvetna läskreklamen. Just det, subliminalt hette det, det kom han ihåg nu. "Men vad är det för bild? Vad blir man påverkad till att göra?" undrade han. "Ingen aning" sa Ludde och ryckte på axlarna. "Men vad det än är så blir det en masshypnos av alla tittarna." Daniel och Johanna tittade på varandra. Upploppen i Marinerdalen! Kunde det vara det här som orsakat upploppen? Kanske, men de hade ju startat dagen efter. Plötsligt ryckte Johanna till. "Jag såg en hypnotisör på TV en gång" sa hon. "Kul för dig!" sa Daniel retsamt. "Jag såg en svärdslukare en gång." "Sluta larva dig" sa Johanna och rynkade pannan. "Han hypnotiserade folk att tro att de var kycklingar och allt möjligt, men sedan var dom helt normala, precis som vanligt." "Låter som en dålig hypnotisör." "Lägg av!" sa Johanna och fick en farlig glimt i ögonen. "Grejen var att de var helt normala tills han sa ett speciellt ord, och då blev de plötsligt som kycklingar och började kackla och allt möjligt." Nu blev Daniel plötsligt intresserad. "Ett speciellt ord?" "Ja. De gick liksom och bar på hypnosen ända tills de hörde ett speciellt ord." "Som klackton?" "Ja, jag tänkte just på det" sa Johanna. "Hypnosen kanske gjordes i den ena sändningen, och utlöstes med ett kodord i sändningen nästa dag." "Javisst! Det stämmer!" ropade Daniel. "Johanna, du är ett geni!" "Bra att du äntligen insett det" sa Johanna som fortfarande var lite irriterad över att Daniel hade retats när hon pratade om hypnotisören. Men hon såg ganska glad ut samtidigt. Medans de pratade hade Ludde stått och sett ut som ett levande frågetecken, och nu kunde han inte hålla sig längre. "Alltså, va snackar ni om?" undrade han. "Är ni helt knäppa?" De förklarade allting för Ludde, som nickade och smackade eftertänksamt med tungan. "Låter tyvärr fullkomligt möjligt" sa han. "Särskilt om det där ordet, klackton eller vad det var, inte verkade passa in när han sa det. Vänta ska jag kolla." Han satte sig vid bordet och började knappa på sin dator. Efter bara ett par sekunder lutade han sig tillbaka och pekade på skärmen. "Okej, här är det. Visst är det praktiskt att ha lösenordet till Supersat Productions arkiv?" sa han och log. På Luddes dator syntes nyhetssändningen från den dagen då Johanna suttit med scriptan och Daniel varit borta på sminkavdelningen. Johanna böjde sig fram och snabbspolade till rätt ställe. "Det här är ju inte första gången som Datalogiarbetarförbundet framfört liknande krav" sa Leo Goldenglobe i nyhetssändningen på datorskärmen. "Det låter som en klackton, som en hejarklacksramsa. Strejker kan komma att utlösas..." Plötsligt överröstades Leo av Daniel som hade ställt sig upp. "ÄH, VA ÄR DET HÄR FÖR SKIT!?!" skrek Daniel. "JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD!!! ALLT ÄR BARA SKIT!!!" De andra ryckte till av det oväntade utbrottet från Daniel. Han var alldeles röd i ansiktet och såg helt vansinnig ut på ögonen. Så här arg hade Johanna aldrig sett honom. "ALLA ÄR IDIOTER!!!" vrålade Daniel. "KROSSA!!!" lade han till när han sprang ut ur rummet. Johanna var den som först förstod vad som hänt. Hon hoppade upp från stolen. "Fattar ni inte?" ropade hon. "Han har burit på hypnosen ända sedan han satt i studion och såg den första sändningen. Men han har inte hört Leo säga klackton förrän nu!" Från hallen hördes ljudet av saker som kastades i golvet. De skyndade sig dit och hjälptes åt att brotta ner Daniel på golvet och hålla fast honom så att han inte krossade allt i sin omgivning. Det tog över en kvart innan de hade lyckats prata med honom så att raseriutbrottet gick över. När han hade lugnat ner sig skämdes Daniel lite och bad om ursäkt. Visserligen hade han varit hypnotiserad, men han kände sig i alla fall lite dum. De andra tröstade honom och sa att det inte var hans fel, utan hypnosens. "De här prylarna," sa Ludde och såg sig om på hallgolvet, "de var gamla i alla fall. Det gör inget." "Men du och jag då?" frågade Johanna och tittade på Patric. "Varför blev inte vi hypnotiserade?" "Ni har bara sett inspelningen från min dolda kamera" sa Daniel. "Där är hypnosbilden så liten när den syns på bildskärmarna i kontrollrummet. Man kanske måste se den stort, över hela bilden." Ludde nickade. "Kan stämma" sa han. "Och du har bara hört Johanna säga klackton förut, antagligen måste det vara Leo Goldenglobe som säger det." "Men..." sa Daniel. "Men alla de andra i kontrollrummet då? De borde ju också ha blivit hypnotiserade. Varför blev det inte upplopp i kontrollrummet när Leo sa sitt kodord?" Det blev tyst ett ögonblick och alla tittade på varandra. Så gick Ludde bort till sin dator igen. "Det finns bara en möjlighet" sa han. "Vänta ska jag kolla." De tittade över axeln på honom när han snabbt tog sig in i Supersat Productions personalsystem med ett lösenord han absolut inte borde haft. Han tog fram två listor med namn bredvid varandra på skärmen. Alla namnen utom Leo Goldenglobe och Horst Dunkelmann var olika. "Han ordnade så att hela sändningsteamet var utbytt" sa Ludde och tittade på listorna. "Skickad på kurs, för mycket övertid, omplacerad..." läste han från skärmen. "Inte en enda person som jobbade den första dagen jobbade den andra. Alla var utbytta." Ludde snurrade runt i stolen. "Det var därför Horst inte gillade att ha er där" sa han och tittade på Johanna och Daniel. "Ni dök upp utan att han räknat med det. Först hade han tur när Johanna kom i stället för Daniel den andra dagen. Men sedan när hon märkte kodordet så blev han förstås rädd, och såg till att ni blev omplacerade." "Han själv då? Varför blev inte han hypnotiserad?" frågade Johanna. "Det blev han nog" sa Ludde. "Men efter den första sändningen behövde han bara träffa Leo ensam någonstans. Där kunde Leo säga kodordet och Horst få sitt raseriutbrott i hemlighet, sedan var det klart." De andra tänkte en stund på det som Ludde sagt. "Okej," sa Patric sedan, "visst, allt går ihop. Men varför? Varför starta ett upplopp i Marinerdalen?" Det blev tyst ett ögonblick igen. Sedan kände Daniel plötsligt kalla kårar längs ryggen när han insåg svaret. "Övning?" föreslog han med tung röst. "För att testa att det fungerar? Innan man gör det i full skala?" |
|
Tillbaka till boksidan |