|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
18. Dagarna efter sin insats i nyhetsprogrammet hade Daniel och Johanna fullt upp. Patric hjälpte också till, och alla tre försökte ta reda på så mycket som möjligt om Horst och Leo. Men hur de än försökte hittade de inget som kunde koppla ihop varken producenten eller programledaren med hypnosbilderna. Tiden gick och allt mer av deras extra vecka på Supersat Productions försvann. Deras föräldrar hade efter viss tvekan sagt ja till förlängningen av deras resa, och de var väldigt imponerade av att bli uppringda av självaste kanalchefen. Rektorn i skolan hade först knorrat lite om missade lektioner, men gav med sig efter att de lovat att göra ett extra skolarbete om nyhetsprogram i TV. Men nu började det se ut som tiden på mars skulle ta slut utan att de fått fram några bevis för Leos och Horsts planer. "Tänk om vi åker hem och sedan hypnotiserar de hela världen!" sa Johanna. "Och ingen lyssnade på oss när vi varnade för det innan." "Ja, vi försökte i alla fall" sa Daniel dystert. "Undrar om de kommer att göra något i sitt nya program? När är det, förresten?" "På lördag. Dagen innan vi åker hem." "Och idag är det torsdag. Händer det inget snart är det bara att ge upp." "Säg inte så!" sa Johanna hoppfullt. "Än är inte spelet förlorat. Vad har vi fått fram egentligen? Kanske har vi missat något!" Patric som suttit tyst i soffan tittade upp och sa: "Med Horst är det lite mystiskt, faktiskt. Alla som haft med honom att göra tidigare verkar ha försvunnit på ett eller annat sätt. Några har dött i olika olyckor, en har blivit sinnessjuk, och flera har flyttat iväg ut i vildmarken och blivit fårfarmare och såna saker. Och ingen av dem går att få tag på, jag har försökt." Han rotade runt i högen av papper på soffbordet. "Och Leo är det nästan lika svårt att få fram något om" fortsatte Patric. "Han verkar ha gjort en jättesnabb karriär först, och sedan stannat upp. Fram tills för ungefär fyra-fem år sedan. Sedan dess har han mest varit programledare för olika lek- och underhållningsprogram. Han verkar göra det han ska på jobbet, men bara nätt och jämt. Det är som om hans karriär inte är viktig för honom längre." Patric hittade papperet han letade efter, tog upp det och sa: "Men tjejerna på puben borta vid södra studiogrindarna hade faktiskt ett tips, jag känner en av dem ganska bra." Han rodnade lite och slog ner blicken när han sa det, men varken Daniel eller Johanna kommenterade hans uppenbara förälskelse. Just nu var de mer intresserade av vad servitriserna hade sagt. "Linda, alltså hon som jag känner," sa Patric och rodnade ännu mer, "det är hon som är blond och brukar ha jeans …" "Jaja, det spelar ingen roll hur hon ser ut!" avbröt Johanna. "Vad sa hon?" "Jo, just det, hon sa att förra året så hade Leo och en kille som heter Dick Fuller varit där väldigt mycket. Hon kom ihåg hans namn eftersom det hade varit mycket strul med hans kreditkort. Flera gånger fanns det inga pengar när han skulle betala med det. Han var en ganska trevlig typ att prata med, säger hon, men han var ofta pank." "Jaha, Dick Fuller" sa Daniel fundersamt. "Om han var på puben här på studioområdet så måste han ha jobbat här. Han kanske jobbar kvar fortfarande?" "Ja, jag har kollat upp det, det gör han faktiskt. Alla andra som haft mycket kontakt med Leo verkar ha slutat av alla möjliga skäl, men han är kvar. Det kanske beror på att han aldrig jobbat med Leo, bara träffat honom på fritiden på puben? Om det är Horst som ligger bakom så kanske han missade den här Dick därför att han inte visste om honom." "Ja, kanske!" sa Daniel ivrigt. "De hade säkert något annat gemensamt än jobbet, kanske någon hobby eller så." "Ja, Linda trodde också det, hon är verkligen toppen, och hon har jättebra minne för saker, en gång så kom hon ihåg …" "Patric, sluta tjata om din älskade Linda nu!" sa Johanna otåligt. "Sa hon något mer om Leo och den där Dick?" "Hmm, jo, hon sa att Leo också ofta var pank, och att han lånade pengar av Dick. De pratade om det i puben, sa hon. Och de satt alltid och tittade på pubens skärm med loppen från Månfösa, ni vet där de tävlar med hästar i låg gravitation på månen? Linda tror att de förlorade mycket pengar på att spela på hästar. Hon är väldigt smart, Linda, och …" "Intressant!" sa Daniel utan att bry sig om Patrics nya hyllning till Linda. "Leo och Dick spelade bort sina pengar på hästar, alltid något. Men det är ingen förklaring till varför Leo skulle hålla på med masshypnos tillsammans med Horst." "Nej," sa Johanna, "men Dick verkar vara den enda som finns kvar här som känner Leo bra. Honom kan vi i alla fall försöka få veta mera av. Var jobbar han?" "Studion för episkt psykodrama" sa Patric. När han såg deras förvånade blickar sa han: "Ja, jag vet, det är lite speciellt. Inte så många har hört talas om det. De spelar in verkligt konstiga grejor, det tycker nästan alla. Fast kännarna påstår att det är väldigt djupt och seriöst. Det sänds alltid på tider när inte så många tittar." "Okej, men det gör ju inte oss något" sa Daniel. "Kan du försöka få in oss där, ett litet studiebesök?" "Javisst" sa Patric. "Efter er insats med nyheterna får jag ta med er vart som helst, alla är plötsligt jättepositiva! Jag kan nog fixa det redan till i eftermiddag." Patric ringde några samtal, och sedan gick de och åt lunch i personalrestaurangen. De var glada nu när de hade ett spår att gå på, och åt med god aptit. När de tagit två gånger av maten och sedan druckit choklad och ätit kakor efteråt styrde de stegen mot studion för episkt psykodrama. Det var tydligt att episkt psykodrama inte var något som Supersat Productions satsade speciellt mycket pengar på. Kontrollborden var slitna och kamerorna var av en äldre och klumpigare modell. Men viljan att spela in tung dramatik var det tydligen inget fel på. "MINA TANKAR ÄR SOM PILLER, UTSLÄNGDA I RYMDEN AV EN OHYGGLIG INTERPLANETÄR APOTEKARE!" skrek en skådespelare i studion just som de kom in kontrollrummet. "DITT TAL PLÖJER MIN HJÄRNA I EN OUTTRYCKBAR KÄNSLAS SICKSACKMÖNSTER!" svarade en annan med darr på rösten. Daniel och Johanna bestämde sig raskt för att inte ens försöka förstå scenen som bandades. Den utspelade sig i en bassäng som byggts upp i studion, och skådespelarna vadade omkring i vattnet. Båda verkade kraftigt förkylda. Daniel såg att en liten djävulsfigur låg under vattenytan med en snorkel och väntade på sin entré underifrån. Plötsligt dök djävulen upp ur vattnet med ett stort plask och sa: "AMBASSADÖREN!!" Djävulen gjorde en gest, och alla tre vände sig mot en rutschkana längre bak i bassängen. Nerför rutschkanan kom en man i frack med massor av medaljer åkande. Han landade i vattnet med ett plask och försvann under ytan. "Tack, vi bryter där!" skrek inspelningsledaren i en mikrofon i kontrollrummet. "Fick vi med tillräckligt med plask?" frågade han bildproducenten. "Det funkar" svarade en flintskallig man vid sitt kontrollbord. "Men det stänkte vatten på kamera tre. Vi måste torka av igen." "Fem minuters paus!" skrek inspelningsledaren i mikrofonen. De blöta skådespelarna klafsade iväg för att fika, och kameramännen började torka av en av kamerorna med en trasa. En studioarbetare i dykardräkt kom fram med en stor gummiskrapa och började skrapa på botten av bassängen. "Alger" sa inspelningsledaren när han såg att de stirrade på studioarbetaren. "Blir halt annars." Han försvann bort till en kaffebryggare i ena hörnet av kontrollrummet, och Daniel och Johanna passade på att slå sig ner vid ljusbordet. Patric hade berättat att Dick Fuller var ljussättare, och de antog att den skäggige mannen vid ljuskontrollerna var han. De presenterade sig och lyssnade artigt på den pratsamme Dick, som verkade vara glad att få någon att prata med. Han förklarade allting om hur ljusbordet fungerade, och visade alla ärr han hade på händerna efter att ha fått elstötar av strålkastarna. "Gamla strålisar som borde slängas" sa han och pekade upp mot studiotaket. "Då och då pajar dom och blir strömförande. Och metallstegen står i vattnet." De satt kvar vid ljusbordet under eftermiddagen och lärde känna Dick allt mer. Efter ett par timmar vågade sig Daniel på att leda in samtalet på Leo. "Vi har träffat Leo Goldenglobe när vi var på studiobesök på lokalnyheterna" sa han. "Har du träffat honom?" Reaktionen blev stark. Dick såg irriterad ut, som om han inte tyckte om Leo något vidare. "Leo? Om jag känner Leo? Tja, det kan du skriva upp att jag gör" sa Dick bistert. "Vi har känt varann länge. Men jag träffar aldrig honom numera. Det har han väl blivit för fin för, antar jag." Dick lät besviken, som om Leo svikit honom på något sätt. Han tittade tvekande på Daniel och Johanna, som om han funderade på hur mycket han skulle berätta för dem. "Åh, vad fantastiskt att du känner Leo!" sa Johanna och försökte titta på Dick så beundrande hon kunde. "Det måste vara fantastiskt att känna en sådan kändis!" Dick tittade på Johanna och sa ilsket: "Fantastiskt? Knappast! Jag ska säga er vad jag tycker om Leo Goldenglobe: Han är en svikare! Jag till och med lånade honom pengar. Massor med pengar, jag hade fått ärva en hel del när min faster dog. Och vad tror ni hände?" Han väntade inte på svar, utan fortsatte sammanbitet: "Han spelade bort pengarna. Alltihop. På hästar. Leo är storspelare, han kan inte låta bli. De flesta klarar att spela lite lagom, men inte Leo. Det är som ett knark för honom, han kan inte sluta. Men det är inte det värsta." Han gjorde en paus för att se att han hade sina åhörares uppmärksamhet. Det hade han verkligen, och Daniel sa försiktigt: "Vad är det som är det värsta då?" "Jo, jag blev inte arg när han inte kunde betala tillbaka, jag tog det lugnt. Men plötsligt fick jag alla pengarna, fast inte från Leo. Han blev köpt! En producent här på Supersat Productions betalade skulden, och sedan dess har jag aldrig träffat Leo! Nu hänger han bara efter den där producenten hela tiden. Han lät sig köpas, och jag blev av med min kompis!" Dicks ögon blev sorgsna när han tänkte på sin förlorade vän. "Det är sorgligt men sant. Leo Goldenglobe ville hellre fortsätta spela, än att fortsätta vara kompis med mig. Hans lojalitet blev köpt, med pengar att fortsätta spela för!" "Den där producenten …" började Daniel försiktigt men blev avbruten. "Äh, jag vill inte prata mer om det där!" sa Dick ilsket. "Men, jag bara tänkte, det är Horst Dunkelmann, eller hur?" Dick stirrade på Daniel. "Ja" sa han förvånat. "Hur kunde du veta det?" |
|
Tillbaka till boksidan |