|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
20. "Vet ni vad man får om man klonar en sjörövare? En piratkopia!" Publiken skrattade villigt och publikuppvärmaren fortsatte att dra dåliga vitsar. Det var hans jobb att få publiken på bra humör lagom till programmets start. På långa bord längs ena väggen i studion stod massor med smörgåsar, snacks och godis. En ström av åskådare gick hela tiden dit och hämtade mer att äta, och fick kaffe, öl och läsk vid en bardisk som byggts upp bredvid. Studio 1 hos Supersat Productions var den största studion i Syno City. Nu var den proppfull med publik som snabbt blev allt gladare, både av underhållningen och gratismaten. Daniel gissade att det var uppåt tusen personer på läktarna. "Vet ni var majorskan sa när hon ..." började publikuppvärmaren på en ny vits, men blev avbruten från publiken. "Ja kan en aschkul vitsch!" skrek en berusad man med rött ansikte. Åskådarna som satt runt omkring skruvade på sig och såg irriterade ut. "Den går schå här:" började mannen och välte ut sin ölmugg i knät på den som satt bredvid. "Ååh," sa publikuppvärmaren genast och pekade på mannen, "sådär blev jag också när jag drack öl för första gången!" Publiken skrattade igen, den här gången åt den berusade mannen. Publikuppvärmaren förvandlade skickligt det störande inslaget till en del av underhållningen, och nu steg stämningen igen. Två storvuxna män i kostymer med hörsnäckor i öronen närmade sig diskret mannen. När Daniel tittade dit en minut senare var han borta. Daniel började tänka på deras plan och undrade oroligt om den skulle fungera. Patric var fortfarande ansvarig för deras besök på Supersat Productions, och han hade ordnat så att de kunde vara här i studion och se resultatet själva. Snart skulle de få veta, och Daniel svalde oroligt. Plötsligt stod Patric bredvid honom, andfådd och med håret spretande. "Du måste hämta honom!" flåsade Patric. "Vem då?" "Vattenberg! Erkki Vattenberg! Han från Luringen! Vår hemliga gäst!" "Vadå," frågade Daniel oroligt, "är han inte här?" "Nej! Jag ringde honom i morse, och det var inga problem. Jag mailade över manuset på vad han skulle säga, och han lovade att komma. Han skulle bara spela in nåt annat före lunch, en sjukhussåpa tror jag det var, och sen komma hit. Men han har inte kommit!" Daniel tittade på klockan. "Men, det är ju bara tjugo minuter kvar!" "Ja," sa Patric och tittade på körschemat han hade i handen. "Och han ska in direkt efter tjejen som cyklat baklänges uppför mars tre högsta berg. Jag har sagt att han har vuxit upp hos robotar." "Va? Vuxit upp hos robotar?" "Ja, något måste jag ju hitta på! Sånt där om barn som växer upp på konstiga sätt går alltid hem. Jag sa att han blev kvarglömd på en rymdstation som skulle överges. När alla åkt uppfostrades han av robotarna som lämnats kvar. Producenten älskade det. Det är planerat till tio minuter in i programmet." "Om en halvtimme, alltså. Fast han måste väl sminkas också, först?" "I värsta fall får vi skippa det. Bara få hit honom!! Han är i studio 30, åtminstone tror jag det, det är där sjukhussåpan spelas in." Med ett språng var Patric borta igen, och fortsatte att försöka hinna med både sitt eget och andre medverkandeassistentens jobb. Efter lunchen hade studiovärdinnan kommit in med en lapp och sagt att de ringt från sjukhuset. Andre medverkandeassistenten var inlagd för observation efter ett ovanligt hastigt och våldsamt fall av illamående. "Det är säkert något han ätit" hade Johanna sagt samtidigt som hon fingrade på flaskan med kräkmedel i fickan. Sedan hade hon oskyldigt tittat upp i taket och lagt till: "Maten i restaurangen är visst inget vidare." Större delen av inspelningsteamet hade plötsligt sett illamående ut de också. Daniel sprang ut ur studion och satte kurs på studio 30. Den låg i en annan byggnad, men det fanns ett system med underjordiska korridorer mellan alla husen på området. Han sprang så fort han kunde, och snart stod han utanför en dörr med siffran 30 på en stor skylt. Bredvid dörren stod ett monster. Monstret var grönbrunt med gula prickar på huvudet och pratade i telefon. Eller rättare sagt skrek, eftersom det hade en massa antenner och tentakler som stack ut från ansiktet så att det var svårt att få in telefonen till munnen. Monstret höll telefonen en bit framför munnen, så nära det gick för tentaklerna, och vrålade: "Okej, mjölk! Ekologisk! Och Marsiansk Damtidning!!" Monstret flyttade telefonen till örat och lyssnade ett ögonblick, innan det återtog skrikläget igen. "Okej älskling!" skrek monstret mot telefonen. "Fast det är inte säkert att jag hinner, vi är försenade här! Det är nån sjukhussåpa före oss i studion, och dom är inte klara än!" Daniel såg att monstret hade dragkedja i ryggen och antog att det innehöll en svettig skådespelare. Av samtalet mellan monstret och dess flickvän förstod Daniel att Erkkis scen i sjukhussåpan inte var klar ännu. Men nu var det kris, han måste helt enkelt komma! Daniel sköt försiktigt upp studiodörren och slank in. "Doktorn, trycket sjunker!" sa en snygg sjuksköterska med långa ögonfransar. "Vi förlorar honom!" En stressad narkosläkare tittade upp bakom ett berg av blippande apparater vid patientens huvud. "Beställ åtta påsar blod till!" sa narkosläkaren sammanbitet. En kamera åkte in till en kraftig närbild på kirurgen som opererade. Med kameran strax framför näsan sa kirurgen: "Vi får packa levern! Det är masentrisca inf... äh!" "Tack, vi bryter där" sa en trött inspelningsledare. En scripta sprang fram med en massa blå manussidor. "Mesenterica inferior" sa hon och pekade i manuset. Kirurgen tittade på sin replik och mumlade mesenterica inferior tio gånger i rask följd. "Okej, nu har jag det. Mesenterica inferior" sa han utan att staka sig det minsta. "Okej, tystnad, tagning, bandstart!" skrek inspelningsledaren. "Bandet går." En ung assistent sprang fram och höll upp en liten skylt framför kameran. På skylten stod 415:26, XXXVII. "Fyrahundrafemton tjugosex, trettiosjunde" rabblade han och sprang sedan undan. "Varsågod och börja!" ropade inspelningsledaren hurtigt. "Doktorn, trycket sjunker! Vi förlorar honom!" "Beställ åtta påsar blod till!" "Vi får packa levern! Det är senterica mes... äh!" Daniel började förstå varför Erkki inte kommit till studio 1 ännu. Men det var inget han kunde göra åt saken, mer än att hålla tummarna och hoppas. Han satte sig ner på en stol en bit bort och tittade nervöst på klockan. "Fyrahundrafemton tjugosex, trettioåttonde" rabblade assistenten. "Varsågod och börja!" "Doktorn, trycket sjunker! Vi förlorar honom!" "Beställ åtta påsar blod till!" "Vi får packa levern! Det är metrinferica senior... äh!" Regissören lutade huvudet i händerna och stönade. Daniel satt som på nålar på sin stol och höll på att gå i bitar av stress. Han kände att han måste tänka på något annat några sekunder, och vände sig till en kvinna i vit rock som satt bredvid. "Vilken roll spelar du?" viskade Daniel för att inte störa inspelningen. "Ingen alls" viskade kvinnan tillbaka och log. "Jag är riktig sjuksköterska. De har anställt mej for att kolla handlingen i såpan. Så att de inte gör någon undersökning fel eller så." "Fyrahundrafemton tjugosex, trettionionde" sa assistenten borta vid operationsbordet. Daniel funderade lite. "Men är det inte svårt för er att komma ihåg såna där saker? Som mesenterica inferior?" "Nja, jo ibland. Men många saker har andra namn också, på vanligt språk." "Vi får packa levern! Det är mascara ferinor... äh!" hörde Daniel kirurgen säga när en tanke slog honom. "Mesenterica inferior också?" frågade han viskande. "Har den också ett vanligt namn?" "Nedre tarmkex-artären." Fem minuter senare var Daniel ute ur studion tillsammans med Erkki, som visade sig vara den som spelat narkosläkaren. Daniels försiktiga förslag om att säga nedre tarmkex-artären i stället hade mötts med allmän entusiasm. Regissören sa att han var beredd att prova vad som helst för att slippa uppleva en förtioförsta tagning. Och den förtionde tagningen blev perfekt. Kirurgen sa nedre tarmkex-artären hur snärtigt och naturligt som helst, och efteråt applåderade alla som tack till Daniel. "Kan du dina repliker?" ropade Daniel medan de sprang mot studio ett. "Du vet vad du ska säga?" "Visst, jag pluggade in det i morse" flåsade Erkki tillbaka. "Du, det här springandet blir man ju alldeles svettig av! De kommer att få torka hela mig med hårtork." "Det hinner vi inte! Programmet har redan börjat, du ska in när som helst. Du får gå direkt in i studion, så skickar Patric in dig till soffan när det är dags!" Daniel och Erkki sprang in genom de stora dörrarna till studio 1. |
|
Tillbaka till boksidan |