|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
21. Orkestern spelade en ösig musiksnutt på högsta volym, och en blond tjej i glittrig klänning klev upp på scenen i studion och skakade hand med Leo Goldenglobe. Daniel och Erkki banade sig försiktigt fram till Patric som stod vid ett litet bord bredvid scenen. Han såg stressad ut och hörlurarna hade halkat på sned på huvudet. "Wow, är det dags att komma nu?" väste han viskande. "Det är typ tre minuter tills Erkki ska in!" En liten blodåder syntes i Patrics panna. Tydligen var det inte så lätt att både sköta sitt eget och andre medverkandeassistentens jobb samtidigt, och dessutom smuggla in en hemlig gäst utan att producenten märkte det. Daniel förklarade varför de var försenade, men Patric hade börjat bläddra i en hög med papper och lyssnade inte. Han gjorde en gest mot den glittriga tjejen i soffan hos Leo. "Som tur är vägrar Sovslott att vara med om hon inte får sjunga en låt från sin nya platta." "Sovslott?" undrade Daniel försiktigt. "Ja, hon kallar sig det, som artist alltså. Hennes manager står där borta, och han har tjatat om att hon har släppt en ny skiva i flera timmar nu. Till slut gick Horst med på att hon skulle få sjunga en låt i programmet." Daniel och Erkki tittade sig omkring och såg en kort och fet man i färgglad skjorta en bit bort. Mannen vinkade uppmuntrande till den glittriga tjejen som tydligen kallades Sovslott. "Det är bra för oss, för då hinner vi sminka Erkki lite" fortsatte Patric. "Du badar ju i svett." Han tryckte på en knapp på sina hörlurar och sa något i mikrofonen. Efter några sekunder dök en sminkös upp och började pudra på massor med puder i Erkkis svettiga ansikte. "Det viktiga för mig är att ge nåt till alla mina fans där ute" sa Sovslott i soffan hos Leo. "Det är dom jag gör min musik för! Och därför känns det så bra nu när jag har släppt en ny platta!" Leo såg lite matt ut, vilket berodde på att det var tredje gången hon lyckades säga att hon släppt en ny skiva. Han sneglade på en lapp som studiomannen gett honom och sa: "Ja, och vi ska få höra ett smakprov från den nya skivan här i programmet, för första gången i TV! Varsågoda mina dameråherrar, en applåd för Sovslott!" Studiomannen höll upp en skylt med texten APPLÅD och publiken applåderade villigt. Han höll upp skylten ganska länge eftersom Sovslott behövde gå bort till en annan scen i studion. Under tiden svepte kamerorna över den glada publiken, och några av åskådarna vinkade in i kameran. Sovslott började dansa och röra på munnen utan att det hördes något. I stället strömmade ljudet av hennes senaste låt ut ur högtalarna. Det såg knasigt ut för alla som var i studion, men i TV såg det bra ut. Dessutom var det ingen risk att hon skulle sjunga falskt. Sminkösen blev klar med Erkkis svettiga panna och försvann. Patric sa något i hörlurarna igen, lyssnade och nickade ett par gånger fast den han pratade med inte kunde se det. "Ok, skickar in robotkillen nu" sa han i mikrofonen. Patric och Daniel gav Erkki varsin klapp på ryggen, och han gick fram och satte sig hos Leo i soffan. Sovslott sjöng fortfarande, och en ljudtekniker kom fram och satte på Erkki en liten mikrofon på skjortan. Teknikern skyndade undan samtidigt som Sovslott slutade sjunga och den röda lampan på kameran framför Leo tändes. "Sovslott, direkt här i Showen Utan Slut!" sa Leo och log in i kameran. "En av de hetaste nya artisterna på väg upp på danshimlen. Men nu till något helt annat! Hur tror ni att det skulle vara att växa upp med robotar i stället för mamma och pappa? Nu ska ni få träffa en man med en minst sagt ovanlig uppväxt. Välkommen hit till studion, Nils-Evert Robson!" Daniel stirrade på Patric. "Robson? Kunde du inte lika gärna kallat honom Robotson?!?" "Vadå, det funkade ju! Ingen misstänkte nåt, och nu är han ju här!" Utan att tveka det minsta berättade Erkki sin helt påhittade historia om hur han kom bort på rymdstationen som liten, och att ingen kunde hitta honom. Han berättade om påhittade föräldrar som gav upp hoppet om att han levde, och om påhittade robotar som tog hand om honom och uppfostrade honom när rymdstationen övergetts. Alla i publiken och framför TV-skärmarna lyssnade intresserat på Erkkis fantastiska berättelse. Här och där lade han till extra detaljer som inte stod i manus, och Daniel förstod varför Erkki lyckats lura så många i programmet Luringen. Även Leo verkade tycka att det var en gripande historia. "Ja, och sedan hittades jag av skrotningsskeppen som kom för att ta vara på metallen i rymdstationen" ljög Erkki. "Då var jag arton." "Hur kändes det?" frågade Leo ivrigt. "Och hur har det här påverkat ditt liv sedan?" "Jag tycker inte att det påverkat mitt liv speciell mycket. Det låter kanske som en stor grej, men det är ingenting jämfört med min stora kamp i livet." "Jaha, och vad kan det vara, som är ännu större än din uppväxt?" undrade Leo förvånat. "Mitt spelberoende" sa Erkki snabbt. "Det har varit mycket svårare att kämpa mot mitt spelberoende." Leo hajade till. Det var tydligt att han inte hade väntat sig det här. Det stod ingenting om något spelberoende i hans papper. Han såg osäker ut. "Men... var det inte en svår chock att komma tillbaka till civilisationen efter så lång tid ensam med robotarna?" försökte han igen. "Jo, men det är ingenting jämfört med suget efter att spela" sa Erkki allvarligt. "Det är kanske svårt för dig att förstå" fortsatte han med sina stora ögon riktade rakt mot Leo. "Man måste nog ha känt det där riktiga suget efter storvinsten för att förstå det." "Suget..." sa Leo frånvarande. Han såg ut som han tänkte på något. "Ja," fortsatte Erkki, "det där riktiga suget som är så svårt att kämpa mot. Som gör att man spelar bort alla pengar man har, som gör att man lånar mer pengar för att spela ännu mer, och sedan har man spelat bort dom också." Leo stirrade på Erkki. Det var tydligt att det pågick en strid inom honom. En röst inuti Leo sa till honom att byta ämne så snabbt som möjligt, men en annan röst sa till honom att det här bara måste utforskas mera. Nyfikenheten segrade. "Hur mycket har du lånat? Och spelat bort?" frågade Leo svagt. "Över 800000 krediter. Gissa hur det känns att ha så stora spelskulder!" sa Erkki och såg allvarlig ut. Leo visste precis hur det kändes. Daniel och Johanna hade luskat fram den siffran från Patrics kompis Linda på puben. Hon hade ofta hört Leo och hans förra spelkompis prata om skulden, och hon var ganska säker på att det var så mycket pengar. Nu syntes det på Leos min att det stämde. När Leo inte hade sagt något på en stund fortsatte Erkki själv: "Tänk att så mycket pengar har försvunnit på hästarna. Jag till och med drömde om loppen på Månfösa." Nu vaknade Leo till liv igen. Det syntes att han var skakad i sitt innersta. "Månfösa? Spelade du på hästar på Månfösa?" frågade han med darrande röst. "Ja, det är dit alla pengarna gått. Det var det enda jag levde för i många år. Tills vändpunkten kom." "Vändpunkten..." "Ja, jag lyckades bli fri från spelbegäret. Nu kan jag stå emot suget. Det var egentligen ganska enkelt." "Hur då?" undrade Leo nästan viskande. "Jo," sa Erkki med trygg och säker röst, "det som behövdes var att jag erkände för mej själv och alla andra att jag var spelberoende. Sedan blev det mycket lättare! Inte jätteenkelt förstås, men mycket lättare." "Erkänna..." kväkte Leo. "Ja, för ju fler dess bättre! Sedan kändes det mycket bättre, man hade verkligen bestämt sig för att sluta. Jag till och med annonserade i lokaltidningen. När det stod där på deras websajt så kände jag att jag sagt det till så många som möjligt. Det hjälpte mig att sluta." Ett hopp tändes i Leos ögon. Ännu en gång syntes det att det pågick en strid i hans inre. Daniel och Patric stod bredvid scenen och höll tummarna. Erkki bestämde sig för att sätta in sista stöten: "Det bästa är att ingen kan tvinga mig till nånting nu. Förut när jag hade spelskulder så var jag tvungen att göra saker åt dom som jag var skyldig pengar. De tvingade mig att göra sånt jag inte ville. Det var skönt att bryta det innan jag tvingades till något riktigt hemskt!" Erkki tystnade och lät orden sjunka in. Leos frånvarande blick klarnade och fästes på Erkki. Det var tydligt att han hade fattat sitt beslut. En liten tår syntes i ena ögonvrån, och han vände sig mot kameran. "Mina damer och herrar," sa Leo med starkare och starkare röst, "jag förstår den här mannen bättre än han tror!" En fördämning hade brustit inom Leo, och en våg av känslor som han hållit instängda i åratal vällde fram. Han ställde sig upp med ett ryck, och den förvånade kameramannen fick snabbt följa efter för att behålla Leo i bild. "Den här mannen kunde lika gärna vara jag! Nja, inte det där med robotarna förstås, men jag är också spelberoende! Ja, jag, Leo Goldenglobe, berättar härmed för hela världen att jag är spelberoende!!" skrek Leo in i kameran. Publiken började sorla förvånat. Leo vände sig mot Erkki igen. "Tack min vän, för att du kom hit och berättade! Slumpen har fört oss samman, och slumpen ville att du spelat precis som jag!" Daniel och Patric tittade på varandra och kunde inte låta bli att le. "Och även jag har stora spelskulder!! Och precis som du blir jag tvingad till saker, hemska saker!" Leo drog efter andan och såg plötsligt fruktansvärt trött ut. "Ännu hemskare saker. Vad du än blev tvingad till, så höll jag precis på att göra något mycket, mycket värre!" Hela publiken i studion och miljarder TV-tittare undrade spänt vad det var Leo blev tvingad till. En som inte undrade det, utan tvärt om visste, var Horst Dunkelmann. Ute i kontrollrummet hade Johanna hela tiden hållit ett öga på Horst från sin plats hos scriptan. Horst satt bara ett par platser bort vid det stora kontrollbordet och hon såg honom tydligt. När Erkki hade börjat prata om sina spelproblem hade Horst sett lite förvånad ut. Sedan hade han verkat tycka att det blev bra TV av spelhistorien också. Men när Erkki berättade om skulden på 800000 krediter hade Johanna sett en obehaglig rynka i Horsts panna. Hon tyckte att det såg ut som om Horst funderade på likheterna mellan Erkkis och Leos situation. När Månfösa kom på tal blev Horst alldeles stel. Just att han blev stel och kall, och inte arg och skrikande, tyckte Johanna var ett dåligt tecken. Och när Erkki beskrev hur skulder kan göra att man tvingas till saker såg Johanna att Horst höll så hårt i bordsskivan att knogarna vitnade. Med ett krasande ljud bröts pennan han höll i sönder utan att han märkte det. Scriptan tittade förvånat dit, men Horst tittade inte tillbaka. När Leo började sin bekännelse reste sig Horst upp med mer isande blick än någonsin. Just som Leo gjorde stora delar av världen nyfiken på vad han tvingades till gick Horst genom dörren från kontrollrummet till studion. Johanna slet åt sig hörlurarna från den förvånade scriptan och sa i mikrofonen: "Patric, är du där? Horst är på väg!" När hon fått svar tog hon upp sin telefon och slog ett nummer. Inne i studion fortsatte Leo att lätta sitt hjärta. Han berättade för de förvånade tittarna om hypnosen, om bilderna som varit gömda i sändningarna, och om kodordet han skulle säga. Han verkade bestämd nu, fylld av energi sedan han gjort sitt val. "Och det var i det här programmet, om bara en liten stund, som jag skulle säga kodordet. De gömda bilderna med hypnosen har redan sänts. Och jag, Leo Goldenglobe, hade gått med på att starta kaoset. För att bli kvitt en spelskuld! Men nej, jag låter mig inte tvingas mer!" Patric vände sig till Daniel och sa: "Horst är på väg! Fort, Leo måste peka ut Horst! Det är bråttom!" Med ett språng var Daniel uppe på scenen och sprang fram till den förvånade Leo. Snabbt slet han åt sig mikrofonen som Erkki hade på skjortan och höll upp den till munnen samtidigt som han talade till Leo. "Av vem, Leo? Vem är det som tvingar dig?" Leo stirrade på Daniel, men sa inget. Han bara stod där, som fastfrusen. Tydligen var han så rädd för Horst att han inte kunde säga det. "Säg det, Leo! Vem är det som tvingar dig?" försökte Daniel igen, allt mer desperat. Det kom inget svar från Leo. Skräckslagen stirrade han på Daniel utan ett ljud. Men Daniel hade inte behövt oroa sig. Plötsligt flyttade Leo blicken från honom till en punkt bakom hans ena axel. Daniel snurrade runt och såg Horst Dunkelmann närma sig med långsamma steg över scenen. Kameramännen hade nu sett så många oväntade saker hända att de skippade alla planer och började improvisera fritt. En av dem zoomade in Horst och en ljudtekniker sprang fram och höll upp en lång bom med en mikrofon på. Med en isande blick på Daniel sa Horst: "Jag föredrar att kalla det en liten tjänst. Tvång låter så negativt, inte sant? Leo här gör mig en enkel tjänst, och jag väntar med att kräva en förskräcklig massa pengar han är skyldig mig…" Daniel rös när Horst spände blicken i honom. "Men det där spelar ingen roll nu längre" fortsatte Horst och flyttade blicken rakt in i kameran. "Ingenting kan stoppa mig nu. Vårt lilla test förut visade att metoden fungerar, men det var bara en svag bris jämfört med den orkan som kommer att drabba världen! Kaos!! Sammanbrott!!" Ute i kontrollrummet stirrade Johanna och de andra förbluffade på bildskärmarna. Horst såg helt galen ut nu, med vansinnet sprutande ur ögonen. Johanna höll hela tiden sin telefon till örat. "Men allt kommer att bli bra" mässade den vansinnige Horst och log elakt. "Efter kaoset kommer en bättre tid, en tid där jag med fast hand ska leda världen! Tiden är kommen!!" Horst slog ut med armarna i en majestätisk gest och skrek in i kameran: "KLACKTON! KLACKTON! KLACKTON!" När det tredje skriket klingat ut blev det dödstyst i hela studion. Horst stirrade vilt på publiken ett par sekunder, och sedan på Daniel. Ingen rörde sig. Så bestämde sig Horst för något och började springa mot dörren till kontrollrummet. Den hårt prövade studiopersonalen improviserade igen, och en kameraman med kameran på axeln sprang efter. Horst slet upp dörren till kontrollrummet och tittade in. Han hade väntat sig ett rum i uppror, med galna hypnotiserade tekniker och trasig inredning, men allt var lugnt. Det vill säga, helt lugnt var det inte. Bildingenjören vid sitt kontrollbord kliade sig i huvudet och slog ut med händerna, och scriptan släppte uppgivet papperen i bordet. Den enda som inte verkade förvånad var Johanna, som stod lite vid sidan av med sin telefon fortfarande i handen. Hon log brett och sa i telefonen: "Bra jobbat, Ludde!" Horst bara stirrade, från den ena till den andra. Så snurrade han runt och tittade på kameramannen som följt efter in i kontrollrummet. Den röda lampan på kameran lyste, det betydde att den just nu filmade honom. Han snodde runt igen och sprang längs raderna med kontrollbord. Han stirrade på alla bildskärmar han kunde se, men ingen av dem visade honom. Varenda bildskärm i hela rummet visade barn som pekade på olika vuxna och sa vad de måste göra. En kvinna i fin klänning fick just en hink med sylt hälld över sig. Det var det första testavsnittet av Johanna och Daniels barnprogram Klask som visades, och det var tydligt att det inte var vad Horst ville se. Han spände ögonen i bildingenjören som hukade skrämt i sin stol. "Vad är det där för skräp?" skrek Horst. "Eeh, vi sände härifrån alldeles nyss, och…" stammade bildingenjören. "Det är väl inte den där smörjan som sänds?!?" "Alltså, jo, det verkar så…" "Men hur kan det gå till?!?" vrålade Horst. "Ni vet väl vad ni sänder!!" "Nja, det är lite mystiskt faktiskt" sa bildingenjören förvirrat. "Det verkar ha hänt nåt med datorerna, och…" "Hur länge har ni sänt den där skiten?" skrek Horst så att rösten skar sig. "Inte så länge" sa en myndig röst vid dörren till kontrollrummet. "Din fina bekännelse kom med ordentligt först! Jag vet inte riktigt varför du gjorde den, men jag antar att våra klipska ungdomar ligger bakom." Kanalchefen Ole Dorch log mot Johanna, och klev åt sidan från dörröppningen. En hel rad vakter strömmade in med vapnen dragna. "Grip honom!" beordrade kanalchefen och pekade på Horst. Den närmaste vakten halade upp ett par stora handklovar som han med nöjd min satte på sin fånge. "Du förstår," sa kanalchefen till Horst, "jag kunde inte riktigt sluta tänka på vad våra praktikanter här hade berättat om dig." Han nickade mot Johanna och Daniel, som just kom in i rummet han också. "Det fanns inga bevis förstås," fortsatte kanalchefen, "men jag bestämde mig för att hålla ett öga på dig för säkerhets skull. Och ser man på, först avslöjar Leo Goldenglobe hela planen, och sedan kliver du in i bild och erkänner att du ligger bakom!" Kanalchefen tittade med en klurig blick på Johanna och Daniel. "Det här var den mest fantastiska direktsändning jag någonsin sett, nästan lite för fantastisk. Hjälpte ni händelsevis slumpen på något sätt?" Johanna och Daniel tog ett djupt andetag och berättade att det inte fanns någon Nils-Evert Robson. "Honom hittade vi på bara för att komma åt Leo" sa Johanna och log. "Han heter Erkki och har aldrig ens tagit en lott i hela sitt liv" fyllde Daniel i. "Och absolut inte vuxit upp hos några robotar." Alla i rummet utom Horst stirrade på dem med olika varianter av förvåning i ansiktet. Horst stirrade med ansiktet förvridet av ilska. Till slut öppnade kanalchefen munnen och brast ut i ett rungande gapskratt. "Ja, det må jag säga" sa han när han hämtat andan. "Bra gjort! Men ni hade en fantastisk tur också. Om inte sändningen brutits kanske Horst hade sagt kodordet och startat kaoset." "Det var just det han gjorde" sa Daniel. "Fast vi bröt sändningen innan" sa Johanna som om det var den enklaste saken i världen. "Va? Men… det går inte!" sa bildingenjören hjälplöst och stirrade på dem som om han hoppades att de skulle säga att de skämtat. "Inte? Den här killen kan" sa Johanna glatt och viftade med sin telefon. "Jag tycker att det gick jättebra!" Kanalchefen sträckte ut handen och Johanna gav honom telefonen. "Hallå, detta är Ole Dorch" sa han i telefonen. "Stämmer det att du bröt vår sändning utan att bildingenjören här förstår hur det gick till?" Bildingenjören såg hjälplös ut. Kanalchefen lyssnade ett par sekunder och fortsatte: "Oroa dig inte, i det här fallet är jag bara glad att du gjorde det. Jag erbjuder dubbelt så hög lön som du någonsin haft om du vill komma och arbeta hos oss! Va? Ja, okej, och en gratis firmabil!" Alla utom Horst log, till och med bildingenjören. "Det gäller förresten er också" sa han och vände sig till Johanna och Daniel. "Så fort ni gått ut skolan har ni var sitt jobb här som väntar på er om ni vill ha det!" "Som programledare?" frågade Johanna hoppfullt. Kanalchefen skrattade. "Oftast tar det ju ett tag innan man kommer dit" sa han. "Men okej, i det här fallet kan jag tänka mig ett undantag." Patric kom in i kontrollrummet och kanalchefen vände sig mot honom och sa: "Jaha, här har vi vår nye inspelningsledare ser jag! Och ditt första uppdrag blir att erbjuda den där robotkillen där ute en plats i vår fasta skådespelarpool." Patric sträckte stolt på sig och försvann ut i studion igen. "Och du då, vad hade du tänkt dig att arbeta med?" frågade kanalchefen Daniel. "Ja, alltså, jag har en idé till en film som jag skulle vilja regissera!" Kanalchefen tog sig för pannan. "Vet du hur dyrt det är att spela in en film?" frågade han, men fortsatte sedan själv: "Jaja, om du kommer till mig med ett manus så får jag väl försöka ordna det!" På bildskärmarna flög tårtorna genom luften, men Daniel såg det inte ens. Han bara log ett stort leende. |
|
Tillbaka till boksidan |