|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
2. Nästa morgon försökte Daniel undersöka hur hans föräldrar skulle reagera om han skulle åka bort. Vid frukosten verkade de ganska lugna, så han beslutade sig för att prova lite försiktigt. "Har du rest mycket?" frågade han sin mamma. "Jag tycker att det skulle vara kul att resa nånstans nångång." "Varför undrar du det?" frågade hon tillbaka. "Trivs du inte här?" kom det sedan, lite undrande. "Jovisst, det är inte nåt sånt!" skyndade han sig att säga. Han visste att det inte var någon idé att prata om att han inte trivdes med knäppklubbens alla underligheter, då blev det bara ett gräl. "Tja, vi kan ju alltid åka över till Erikssons någon helg. Vill du det?" föreslog hans mamma. Gudrun och Bertil Eriksson var vänner till hans föräldrar och bodde en bit utanför staden. Daniel suckade inuti när han tänkte på långa tråkiga kvällar hos tant Gudrun och farbror Bertil. De var också med i knäppklubben och deras hus var totalt fritt från allt roligt. De hade till och med ställt in sina datorer så att man inte kunde titta på TV med dem. "Njae, inte precis..." sa han svävande. "Jag tycker att det vore kul att åka till typ månen eller kanske mars, som Viktor i min klass! Han har åkt dit på alla lov, och..." Daniel tystnade när han såg sin styvpappas blick, och insåg genast sitt misstag. Han skulle inte ha nämnt månen! Det var ju deras ömma punkt, så fort månen kom på tal blev de alldeles omöjliga att prata med. "Månen! Pjah!" utbrast hans styvpappa ilsket. "Ska det vara något, det? Folk som åker dit bara för att hoppa omkring! Löjligt! Aldrig!" "Men..." började Daniel men blev genast avbruten. "Du hör vad jag säger!" sa hans styvpappa med hög röst. "Folk borde ha stannat på jorden och därmed basta! Löjliga månresor, pjah!" "Gör inte pappa upprörd, Daniel!" sa hans mamma förmanande. Daniel tänkte säga att det ju inte var han riktiga pappa, men han ändrade sig när han tänkte på vilket bråk det skulle bli. I stället åt han sin frukost under tystnad och tänkte att han måste låta bli att prata om sådant som föräldrarna inte gillade. Hur kunde han vara så dum att han nämnde månen? Tidigare hade Daniel ofta undrat varför hans föräldrar blev så konstiga när månen kom på tal. Det hade varit ett mysterium tills en gång när han var sjuk och låg hemma och hade tråkigt. Då hade han börjat läsa i böckerna i bokhyllan i vardagsrummet, och hittat en hel massa gamla böcker som handlade om knäppklubben. I en av dem läste han att "rymdfolket" hade en hemlig bas på månens baksida. Boken var skriven innan de stora månstäderna byggdes och folk började flytta dit. Flera andra böcker påstod samma sak om hemliga baser på månens baksida, och alla de böckerna var skrivna innan månen bebyggdes. I böckerna som var skrivna senare nämndes inte månen med ett enda ord. Daniel förstod att när folk började flytta till månen visade det sig att allt som knäppklubben påstått om baksidan var helt fel. Knäppklubben reagerade med att låtsas som om månen inte fanns. Om månen ändå kom på tal blev det tydligt att de var arga på den. De hade aldrig riktigt förlåtit månen för att den inte hade några hemliga baser. Daniel släpade sig iväg till skolan och chattade med Johanna på sin dator under historialektionen. Egentligen fick man inte chatta på lektionstid, och datornätet i skolan hade en funktion som skulle stoppa det. Men han hade laddat hem ett program som lurade nätet att släppa igenom chattet ändå. Han berättade för Johanna om tävlingen och hon blev genast eld och lågor. "SuperBabeJohanna--> wow ascoolt" skrev Johanna på Daniels bildskärm. "SuperBabeJohanna--> du å ja kändisar på 3 planeter" fortsatte hon. SuperBabeJohanna var Johannas smeknamn i chatten, som alla hennes rader började med automatiskt. "CoolBoyDaniel--> kom till mej efter plugget" skrev Daniel. "SuperBabeJohanna--> cul8r" svarade Johanna, vilket betydde see you later. Efter några sekunder försvann plötsligt det de hade skrivit från skärmen och den blev blank. "SuperBabeJohanna--> Men när blev Europa ett land då?" kom det sedan från Johanna. Daniel lyfte blicken i det jättestora klassrummet och såg att läraren hade kommit fram till Johanna och såg hennes skärm. "CoolBoyDaniel--> Det finns ett jättebra kapitel om det i historiaboken!" skrev Daniel snabbt. Sedan stängde han av och höll tummarna. När läraren en stund senare kom fram till Daniel såg han nästan lite nöjd ut. "Roligt att ni är så intresserade av vårt lands historia" sa han med knarrande röst. "Så intresserade att ni inte kan låta bli att chatta om det på lektionstid" lade han till med en nyans hårdare tonfall. Så slappnade han av lite och sa med vänligare röst "Det är lika bra att ni gör något vettigt med era datorer. Du och Johanna gör en multimediapresentation om hur europeiska unionen utvecklade sig till Europas Förenta Stater, minst 10 gigabyte, ha den klar på torsdag." Han gick sin väg och Daniel pustade ut. Det verkade inte som läraren tänkte rapportera hans chat-program. Att göra multimediapresentationer var Daniel bra på, och det kändes som om de kommit lindrigt undan. Daniel fick en känsla av att historialäraren i hemlighet hade tyckt att deras chattande var ganska kul. Efter skolan höll de rådslag hemma hos Daniel. Om de skulle ha en chans att vinna tävlingen måste de komma på en verklig toppenidé. Säkert skulle Supersat Productions översvämmas av tiotusentals tävlingsbidrag, så det gällde att hitta på något som var både bra och som märktes i mängden. Johanna hade hittat tävlingsreglerna på nätet och läste högt från skärmen: "Det finns klasser för drama, dramakomedi, actiondrama, såpa, dokusåpa, scénshow, debattprogram, soffgästprogram, kändistävlingar, och barnprogram" sa hon. "De kommer först att utse en vinnare i varje klass, och sedan välja en av dem till första priset. De andra får andra till tionde pris, och 500 får en t-shirt." Daniel föreställde sig hur det skulle kännas att vinna första pris. "Juryn består av ägarna till Supersat Productions, deras beslut kan inte överklagas, tävlingsdeltagarna avsäger sig rätten till alla idéer som de skickar in och Supersat Productions har rätt att använda dem i vilket program som helst i alla medier i all framtid" avslutade Johanna som nu hunnit till det finstilta längst ner. De såg på varandra. Vilken klass skulle de välja? "Får man skicka in bidrag till flera klasser?" undrade Daniel. "Nej" sa Johanna och tittade på sin dator igen. "Varje tävlingsdeltagare får skicka in högst ett bidrag" läste hon i tävlingsreglerna. De satt i Daniels rum och diskuterade fram och tillbaka i flera timmar utan att komma på någon idé som de gillade tillräckligt mycket. När det blev dags för Johanna att gå hem hade de fortfarande inte kommit längre, och de bestämde att de skulle sova på saken. Kanske skulle de få en snilleblixt i sömnen, tänkte Daniel. Tyvärr kände de sig lika tomma i huvudet nästa dag, och dagen därpå också. De möttes varje dag och gnuggade geniknölarna, men ingen snilleblixt kom. Under tiden hjälptes de åt att sätta ihop multimediapresentationen om Europa och visade den i skolan för en nöjd historialärare. De fick till och med beröm för hur fint de klippt ihop filmsekvenserna från olika nyhetsprogram. Men några bra idéer till tävlingen fick de inte. Till slut hade det gått två veckor sedan tävlingen annonserades, och sista dagen att skicka in bidragen närmade sig. Desperata satt de hemma hos Johanna och försökte komma på en idé. "Men att söva ner kändisarna med sömnmedel i drinkarna och låta dom vakna upp i källargångar med jättespindlar då?" frågade Daniel entusiastiskt. "Det vore väl kul att se vad de gör när de vaknar!" "Vad de kommer att göra är att stämma Supersat Productions" sa Johanna. "Såvitt jag vet är det fortfarande olagligt med kidnappning." Daniel suckade uppgivet och raderade ordet "kändistävlingar" från skärmen. Nu hade de gått igenom alla tävlingsklasserna utom en. De tittade med motvilja på datorn där bara ordet "barnprogram" återstod. "Tror du man kan vinna med ett barnprogram?" sa Daniel. "Det är väl inget kul?" Johanna tittade plötsligt upp med ny energi i blicken. "Vad sa du?" sa hon intresserat. "Precis!" ropade hon sedan. "Det är just det vi kan!" Hon hoppade upp och började gå fram och tillbaka i rummet. "Eftersom barnprogram är så tråkiga är det där vi kan vinna! Om dom är tråkiga finns det ju jättemycket att förbättra! Då kan det bli jättestor skillnad mot hur programmen är i dag!" Daniel tänkte på olika barnprogram han sett och insåg att hon hade rätt. Han tänkte på urgamla program med tygdockor från länder som inte fanns längre, och han tänkte på program med gubbar som höll på med strumpor på händerna. Han rös. "Okej, barnprogrammen! Där finns mycket att göra!" instämde han. Det blev tyst en stund medan båda tänkte. "Som vadå?" undrade Daniel till sist. "Va?" "Vad vore riktigt kul då? I ett barnprogram?" "Vet inte riktigt" svarade Johanna tankfullt. "Vad tittar din lillbrorsa på då? Vad gillar han?" "Allt som är kladdigt och geggigt!" utbrast Johanna med avsmak. "Ju mer han får hålla på med geggamoja desto roligare är det. Om han får vara med och baka i köket kastar han deg på alla och har jättekul, men han vill inte vara med och torka upp sen!" "Just det ja..." sa Daniel och tänkte högt. "Det finns faktiskt ett par program där ungarna tävlar mot varandra i att springa i geggig gelé och sånt. Undrar hur det kan bli roligare?" "Sånt tittar han på ibland" sa Johanna. "Ska vi fråga honom?" Johanna ropade på sin lillebror som motvilligt ställde upp som intervjuobjekt. "Vad vore riktigt, riktigt kul i ett TV-program?" frågade Johanna. "Vet inte..." kom det ointresserat. "Men om du fick välja vad som skulle hända? Precis vad som helst!" lirkade Johanna. "Om de va en bomb me jättemycke gegga å den smällde jättemycke å det vart jättemycke geggit allting!" sa Johannas lillebror med ett saligt leende på läpparna. "Hmm..." sa Daniel eftertänksamt, "Han verkar ha lite begränsad fantasi." "Han är helt pantad" sa Johanna trött. "Du anar inte vad jag får stå ut med ibland!" "Jag är inte alls pantad!" skrek Johannas lillebror. "Du är dum!" "Men vad vore ännu roligare än programmen med barn som geggar?" försökte Johanna igen. "Du ska få gegga i håret!" skrek hennes lillebror som fortfarande var arg. "Ja ska hälla massor med gegga på hela dig!" Han började skratta vid tanken på sin storasysters hår fullt med geggamoja. Han skrattade så han kiknade, och Johanna såg sur ut. Daniel fick en idé. "Tänk om barnen i programmet får leda tävlingen och bestämma vad som ska hända, och det är vuxna som tävlar och måste kasta sig i geggamojan? Vore inte det ännu roligare?" De tittade på Johannas lillebror som tänkte efter. Sedan klövs han ansikte i det största leende de hade sett. Daniel och Johanna tittade på varandra och visste att de hade kommit på sitt tävlingsbidrag. |
|
Tillbaka till boksidan |