|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
3. Veckorna efter att de skickat in tävlingsbidraget jobbade Daniel på att mjuka upp sina föräldrar. Han visste ju inte ens om de skulle vinna en t-shirt, men han hoppades såklart på första priset och ett halvår på mars. Det skadade inte att vara förberedd om lyckan skulle le mot dem. Men att få hans föräldrar att gå med på en marsresa verkade omöjligt. Varken han eller Johanna hade vågat berätta att de var med i tävlingen, så han kunde inte säga att det var därför han plötsligt var så intresserad av resor. Men han pratade massor om hur bra det var att se sig om i världen, miljöombyte, och nyttiga erfarenheter för framtiden. Ingenting bet på hans föräldrar. De tyckte att man skulle stanna där man var och inte försöka ändra på någonting. Om det var meningen att man skulle åka till mars, så skulle "de högre dimensionerna" ordna så att det blev så. Annars var det säkert meningen att man skulle vara kvar här, resonerade de. Daniel suckade, och fortsatte med sina små antydningar i hopp om att föräldrarna kanske skulle mjukna lite så småningom. Han visste att Johannas föräldrar hade en lite friare syn på livet, och han önskade att hans föräldrar skulle vara mer som dem. Hon skulle säkert få åka till mars om de vann tävlingen, tänkte han längtansfullt. Under tiden hade Showen Utan Slut börjat sända allt fler trailers som puffade för den kommande tävlingsfinalen. "Över trettiotusen bidrag har hittills kommit in till vår stora tävling om nästa generations fantastiska underhållningsprogram här i Showen Utan Slut!" kunde en entusiastisk programledare säga i expressfart. Kameran zoomade in på bildskärmar där hundratals rader med email rullade förbi. "Missa inte den stora finalen på fredag när vinnaren annonseras av Leo Goldenglobe i direktsändning från studio 48 här i Syno City!" Leo Goldenglobe dök upp i bild med snyggt ljus från strålkastare glittrande i det blonda håret. Sedan kom en serie snabba klipp ur sketcher med kända komiker. "Kvällen till ära gästas vi av publikfavoriterna i Rolly-gänget med massor med komik och parodier på de vinnande bidragen!" Daniel undrade hur de kunde göra parodier på de vinnande bidragen innan vinnarna utsetts. Han gissade att Supersat Productions i hemlighet valt ut vinnarna flera dagar i förväg, och hans misstanke bekräftades av hur trailern fortsatte: "Och hur kommer vinnaren att reagera? Vi har dolda kameror som hemliga statister nästlat in hos förstaprisvinnaren!" Här visades bilder på tekniker som ordnade sladdar under skjortan på en statist fullproppad med dolda kameror och mikrofoner. "Se vinnarens reaktion och mycket, mycket mera på fredag klockan tjugo noll noll central marstid i en final du bara inte får missa!" Varje gång han såg en trailer för tävlingen kände Daniel att det pirrade lite i maggropen, men för varje dag som gick utan att hans föräldrar mjuknade skönk modet. När fredagen kom var han ett enda spänt nervknippe och han såg sig hela tiden om över axeln. "Vad håller du på med?" undrade Johanna i skolan. "Äh, jag bara undrade..." svarade Daniel generat. "Jag tänkte att man borde, typ, du vet...." "Vadå?" "Alltså, om vi låg bra till borde man ju se några av dem i alla fall." "Vilka?" "Ja, du vet, dom i alla trailers om tävlingen. Statisterna." Johanna såg ut som ett levande frågetecken. Daniel förklarade om statisterna som antagligen just nu filmade vinnaren utan att han visste om det. Johanna såg medlidsamt på honom. "Visst vill jag också vinna, Daniel, det vill jag verkligen! Men det är ju tiotusentals bidrag, och jag vågar knappt ens hoppas på en t-shirt. Tror du verkligen att vi har en chans?" Daniel suckade. "Vet inte. Men jag kan inte sluta hoppas!" "Jag hoppas också. Vill du se programmet hos mig?" "Okej! Hej då, ses i kväll!" På något sätt släpade sig skoldagen mot sitt slut, utan att Daniel hörde ett ord av vad lärarna sa. Även kvällen kom så småningom, och vid middagen var hans föräldrar om möjligt ännu mer sura än vanligt. Efter att glatt ha påpekat att framgångsrika affärsmän säkert hade nytta av allt de upplevt på sina många resor, så sprang han hem till Johanna. När han kom fram skulle programmet just börja, och de skyndade sig in i hennes rum. De satte sig på sängen och Johanna slog på sin dator. Hon klickade med fingret på skärmen och öppnade ett fönster med Showen Utan Slut, och förstorade fönstret så att det fyllde hela skärmen. "... och nu över till studio 48" avslutade hallåmannen sin påannonsering. En signatur rullade igång med snärtig musik med mycket trumpeter och en flygbild över de enorma studiokomplexen i Syno City. Området var TV-världens centrum, och det gick många rykten om det. Daniel hade hört att de stora bolagens områden var som slutna städer som de anställda sällan lämnade. Arbetstakten var så hög att de inte hann med något annat, och för att personalen skulle orka hade de egna bostäder, restauranger och affärer inne på studioområdena. Kameran närmade sig en av de största byggnaderna, och sänkte sig snabbt nedåt. Samtidigt rullade namnen på ett stort antal företag som sponsrat programmet förbi på skärmen. Kameran var nere på marknivå nu och åkte in genom ett par gigantiska studioportar. En snabb kameraåkning genom långa korridorer tog vid. Överallt stod tekniker med hörlurar på huvudet och höll upp dörrar och vinkade fram kameran. Kamerans väg var listigt uttänkt så att den passerade både jättestora kulisser som såg häftiga ut och massor med kändisar som sminkades och kläddes i sina scenkläder. Musiken stegrades ännu mer och namnen på de företag som betalat allra mest sponsorpengar visades med extra stor text. Kameran åkte genom en bred gång mot ett par dörrar som det stod "48" på. Ovanför dörren satt en röd saftblandare som kastade sitt roterande ljus åt alla håll och en blinkande skylt med texten "SÄNDNING PÅGÅR". Dörrarna öppnades och kameran kom in i en stor studio med hundratals strålkastare i taket. En stor publik började applådera entusiastiskt. Att de började applådera just då berodde på att en studioman höll upp en skylt som det stod "APPLÅD" på, men det kunde inte tittarna se eftersom studiomannen stod utanför bildkanten. En speaker med len röst hördes: "Väääääääääääälkommna till Showen Utan Slut!" Trumpeterna tog i så de nästan sprack i slutklämmen, och musiken och applåderna tystnade. Kameran hade nu zoomat in Leo Goldenglobe som satt i en vit pösig soffa på scenen i studion. Så långt hade allt gått enligt planerna, men nu log Leo ett bländande leende mot kameran och började röra på läpparna utan att det hördes ett ljud. Någonting var fel med ljudet, och strax blev det tydligt att det var mikrofonen Leo hade fastsatt i hårfästet som inte fungerade. Daniel hade alltid varit imponerad av hur snabbt teknikerna jobbade i sådana lägen, och den här gången var inget undantag. Det gick inte mer än tre-fyra sekunder förrän två ljudtekniker kastade sig in i bilden från var sitt håll. Med sådana enorma tittarsiffror och reklamintäkter som Showen Utan Slut hade så ville man inte förlora en sekund sändningstid i onödan. Den ena teknikern började jobba med mikrofonens sändare som Leo hade fastsatt i bältet vid höften. Den andra teknikern räckte honom en handmikrofon som tillfällig lösning innan han kastade sig ur bild igen. Leo såg ut som han kommit av sig alldeles, vilket han också hade. "Aaaaahaja. Aha." sa han i handmikrofonen med tomma ögon mot tittarna. Sedan syntes hur hans ögon flyttade sig en liten, liten aning åt vänster. Där rörde de sig några gånger i sidled när han läste på en skylt som någon tydligen höll upp bredvid kameran. "Vi går direkt till vår reporter ute på stan som har frågat folk vad de vill se på TV" sa han med nyfunnen energi. Ett tidigare bandat inslag började visas, och Daniel skrattade mot Johanna. "Typiskt! Sådär blir det hela tiden. Om jag var programledare skulle inte jag se sådär bortkommen ut om mikrofonen lade av." "Det vet du väl inte" sa Johanna. "Det kanske är svårare än det ser ut!" "Ja, det är det kanske" medgav han. "Kan de inte skynda på lite nu? Jag blir tokig om jag inte får veta hur det går!" Inslaget med reporten ute på stan gick klart (de flesta svarade bara att de ville ha "bra program"), och bilden gick tillbaka till Leo i studion. Handmikrofonen och teknikerna var borta och Leo såg självsäker ut igen. "Nu undrar ni säkert över alla fantastiska tävlingsbidrag vi fått in" sa han med ett leende. "Här kommer mina personliga vänner i Rolly-gänget med en kavalkad över bidrag som alla belönats med en t-shirt med vår tjusiga logga!" Komikerna i Rollygänget åkte in på ett löpande band bakom Leo och spelade upp korta snabbsketcher medan de åkte på bandet. När de åkt ut på andra sidan sprang de tydligen runt bakom scenen och kom in på bandet igen, i en ständig ström av sketcher. Samtidigt rullade en finstilt text med vinnarnas namn över bilden. När bilden på Leo i soffan kom tillbaka igen fick han just en lapp av studiomannen. Leo kastade en blick på lappen och sa: "Jag har just fått besked om att vi nu går direkt till att presentera det vinnande inslaget! Vinnaren är nämligen i detta ögonblick just på väg att borda en skyttel till månen! För att ni alla ska få se när vinnaren nås av glädjebeskedet presenterar vi förstapriset nu direkt och återkommer till de andra priserna efter det! Varsågoda, Rolly-gänget!" Rolly-gänget kom in igen, utan transportband den här gången, och började spela upp en ny scen. De var klädda i overaller som såg nytvättade ut, och hade blanka hjälmar på huvudena. I händerna hade de borrmaskiner, motorsågar och andra verktyg. "Roy! Åh, Roy!" ropade en kvinna och kastade sig om halsen på en bredaxlad man med en jättestor tryckluftsborr. "Jag är så stolt över dig! Hur gick det?" "Vi räddade henne" svarade han stolt. "Vi fick riva hela väggen för att få loss henne ur raset. Men vi fick ut henne tack vare min fina tryckluftsborr!" Trumpeter tutade en fanfar och bilden klippte tillbaka till Leo Goldenglobe igen. "Minadameråherrar! Det vinnande bidraget i tävlingen är såpaversionen av Rivare Roy!" Musiken började spela igen, och konfetti och ballonger fyllde luften i studion. Leo skakade hand med skådespelarna i Rolly-gänget och publiken applåderade. Daniel och Johanna tittade på varandra. "Hur sjutton kan det där skräpet vinna?" utbrast Johanna. "Enkelt! Titta på alla verktygen" sa Daniel torrt. "De kan säkert få massor med pengar av tillverkarna om de har med verktygen i såpan." "Det är inte rättvist! Vi borde ha vunnit!" sa Johanna besviket, och Daniel höll med henne. Medan de pratade hade man klippt till de dolda kamerorna runt vinnaren. En liten pojke i en vänthall hade fått beskedet att han vunnit, men han såg inte speciellt glad ut för det. "Jag är redan ofta i Syno City!" sa han skrytsamt. Reportern såg pressad ut och frågade hur han fått idén till tävlingsbidraget. "Det var inte jag, det var min papp..." började pojken säga innan bilden försvann och ersattes av en svart ruta. Efter någon sekund kom Leo Goldenglobe tillbaka i bild. "Där förlorade vi tyvärr kontakten med vår reporter!" sa han med ett överslätande leende. "Nu över till Rolly-gänget igen" Daniel tittade deppat ner i golvet medan Rolly-gänget började showa igen på skärmen. "Det finns ju massor med bra program som inte håller på med sånt där!" sa han. "Nästan vad som helst är bättre än det där!" "Javisst!" höll Johanna med. "Jag tittar hellre på ..." Hon avbröt sig tvärt och stirrade på skärmen. "Daniel! sa hon med spänning i rösten. "Vad gör dom där två?!?" Hon pekade på sin dator där programmet fortfarande pågick. Daniel tittade och såg att Rolly-gänget hade börjat spela upp sketcher om bidragen på andra till tionde plats. En av komikerna var utklädd till ett litet barn med tofsar i håret och söt klänning. Hon pekade på en stor pöl med gelé på golvet, och en man i kostym kastade sig handlöst i pölen så att det stänkte åt alla håll. Daniel och Johanna stirrade på skärmen. Ingen av dem sa något. Från rummet intill hördes Johannas lillebror skratta högt, han tittade tydligen också på programmet. Daniel kände hjärtat dunka i bröstet, och han hörde Leo Goldenglobe säga: "Ja, vad tror ni om det där, gott folk? Ingen vuxen går säker i programmet där barnen bestämmer! Andra pris i tävlingen går till Daniel Nilsson och Jonna Ek i Europa på jorden för barnprogrammet Klask!" "Johanna?" sa Daniel. "Ja?" "Hörde du också det där? Jag drömmer inte, va?" "Nej, det är vi! Vi har vunnit andra pris! Fast dom sa mitt namn fel" sa Johanna med ett stänk av besvikelse i rösten. "Strunt i det! Vi får åka till mars!" Daniel skuttade runt av glädje och drog Johanna med sig. Andrapriset var en resa till mars i en månad med backstage-pass till inspelningarna av programmen i Syno City. Efter ett tag sprang de ut till Johannas föräldrar och berättade nyheten. De hade inte tittat på programmet, inga vuxna i knäppklubben tittade på TV. Men Johannas föräldrar hade en lite friare syn på saken och lät Johanna och hennes bror titta om de ville. Och de verkade bli glada och stolta när de hörde att deras dotter hade vunnit pris i en så stor tävling. Daniel kände sig plötsligt deppad när han såg hur bra Johannas föräldrar tog nyheten. Det verkade självklart att hon skulle få åka, men hans egna föräldrar var det värre med. Tidigare hade inte problemet med resan känts så tydligt, det var ju ändå så liten chans att vinna. Nu blev han ordentligt orolig, och han kände att det behövdes ett mirakel för att han skulle få åka. Samtidigt var han såklart jätteglad över vinsten, och han gladdes med Johanna resten av kvällen. Sedan gick han hem, funderande på vad som väntade. TV tittade ju hans föräldrar inte på, men någon granne som sett programmet kanske redan hade sagt något. När han kom hem var det tyst och släckt och han slank försiktigt in genom dörren. Hans föräldrar gick ofta och lade sig tidigt, så det var inget konstigt med det. Men han var ganska säker på att de skulle ha väntat på honom om de vetat att han vunnit en marsresa! De visste alltså inget ännu. Hur skulle han berätta det för dem? Nämna i förbigående vid frukosten att han skulle åka till mars? Det skulle knappast gå. När han borstat tänderna och lagt huvudet på kudden somnade han nästan genast. Det sista han gjorde innan han somnade var att hålla tummarna och hoppas att ett mirakel skulle inträffa. |
|
Tillbaka till boksidan |