|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
4. Daniel drömde att han var programledare och hade viktiga saker att säga till tittarna. Men hela tiden var det en massa ljudtekniker som såg ut som gubbarna i knäppklubben som ställde sig mellan honom och kameran. "Det är fel på din mikrofon" väste de. "Du hörs inte!" Han försökte luta sig åt olika håll för att se kameran, men gubbarna följde efter. En av dom halade upp en stor gammaldags väckarklocka ur innerfickan på sin slängkappa och sa: "Din programtid är ute!" Klockan började ringa en öronbedövande signal, som blev högre och högre och aldrig ville sluta. Daniel vaknade med ett ryck. Det ringde på dörren, och han hörde någon gå och öppna. Han hoppade upp ur sängen och stapplade sömnigt fram till fönstret. Utanför stod en skåpbil med två parabolantenner på taket. Den ena höjde sig just upp i luften på en mast som sköt upp ur biltaket. "NORRSKEN - Senaste nytt i din dator" läste Daniel på bilens sida. Norrsken var den största lokal-TVstationen i norra Europa och Daniel brukade ibland klicka sig in på dess sajt. Medan han tittade ut bromsade en bil med texten news.net.eu in på andra sidan gatan. En man med en kamera i handen klev ut och började gå över gatan. Daniel stönade. Vem som vunnit andra pris i tävlingen var ju ingen stor sak, men att det var någon från Europa gjorde såklart lokalnyheterna här hemma intresserade. Nu skulle hans föräldrar få reda på det på sämsta tänkbara sätt. Inte lugnt och försiktigt från honom själv, utan pang på av en reporter som ringde på dörren i gryningen. Daniel kröp ner i sängen igen och drog upp täcket över huvudet. Han hörde ett samtal börja ute i hallen. Han väntade på katastrofen. Dörren till hans rum slets upp av hans mamma som rusade in med rodnande kinder. "Jag har blivit intervjuad i TV! Och du har vunnit ett pris i en tävling." Daniel lade märke till att hon meddelade händelserna i den ordningen. Och han noterade förvånat att hon inte lät arg, snarare glad. Han kikade försiktigt fram under täcket. "Jag trodde inte du tyckte om TV." "Tycker om och tycker om" sa hans mamma undvikande. "Det beror väl på!" Daniel kom ihåg att hans mamma varit intresserad av film och skådespeleri när hon var ung. Det hade hon berättat många gånger, och visat gammaldags videokassetter från något amatörteatersällskap hon varit med i. Daniel hade mest tyckt att de stått och skrikit åt varandra i en och en halv timme, men hans mamma hade kallat det "relationsdrama". Ett hopp tändes hos Daniel. "Var det kul att bli intervjuad?" undrade han försiktigt. "Ja, oh ja!" sa hon glatt och tog några sprittande steg i rummet. Daniels styvpappa kom in med ett bistert uttryck i ansiktet. Men innan han hann säga något utbrast Daniels mamma: "Åh, det var som när vi spelade relationsdrama i skolan! Lokaltidningen intervjuade mig då!" Hon fäste sina ögon på sin man och sa med vibrerande röst: "Och nu ska min son få uppleva berömmelsen!" Daniel tyckte att han såg en liten glädjetår i sin mammas ögonvrå. Han hade aldrig sett henne så känslosam förut. Han log ett fromt leende mot sin styvpappa. Daniels styvpappa tittade på sin fru, sedan på Daniel, och sedan tillbaka till sin fru. Hans mun öppnades och slöts ett par gånger. Det var tydligt att en strid pågick i hans inre. Sedan andades han in djupt och sa med skrovlig röst: "Kom Daniel, reportrarna vill fråga dig om marsresan du ska göra." Slaget var vunnet och Daniel hoppade i kläderna med en känsla av att livet var bra underbart ändå. Han gick ut och pratade med reportrarna, som numera var tre eftersom en websajt som skrev skvaller om kändisvärlden också hade kommit. Alla tre frågade flera gånger hur han kände sig, det verkade vara det viktigaste som de baserade sina artiklar på. När reportrarna gått dushade Daniel snabbt och gick ut i köket där hans föräldrar satt och åt frukost. Hans mamma hade slagit upp sin dator och visade ett av reportagen som redan fanns på nätet. Daniels styvpappa såg fortfarande ut som han inte gillade att Daniel skulle hålla på med TV, men det var tydligt att hans frus entusiasm hade fått honom att gå med på resan. Daniel drog en djup suck av lättnad och åt den godaste frukost han någonsin smakat. Senare på dagen tittade han och Johanna på reportagen tillsammans på en hamburgerrestaurang. Hon hade också blivit intervjuad, och alla i området där de bodde hade frågat ut dem om tävlingen och resan. Ryktet hade spritts och de som inte själv tittat hade snabbt fått veta att Daniel och Johanna hade backstage-pass till en hel massa inspelningar på mars. Flera hade redan bett dem att fråga deras idoler om autografer. "Hör på den här" sa Johanna och läste högt från sin dator: "Det är det underbaraste som hänt! säger Johanna och hennes kamrat David som segrade med sitt barnprogram Plask." Hon lyfte blicken från skärmen. "Hej, David!" retades hon med Daniel. "Och programmet har de döpt till Plask." "Här är en där det heter Klack" sa Daniel. "Fast jag bryr mig inte egentligen" sa Johanna. "Ingenting kan göra mig något idag!" "Inte mig heller" sa Daniel. Han tänkte en stund. "Hoppas att vi verkligen får göra något när vi är där." "Hur menar du?" "Ja, kanske sköta en kamera på en häftig konsert! Det vore kul. Eller vara programledare!" "Det stod studiebesök", påminde Johanna. "Men om jag känner dig rätt får jag säkert leta reda på dig bland strålkastarna i taket, du ska ju alltid undersöka allting. Försök att inte plocka isär allting du ser, okej?" "Ja, ja, ja" sa Daniel som hade hört Johanna säga liknande saker förut. "Det är väl naturligt att vilja veta hur saker fungerar, eller hur?" "Ja, men inte om de slutar fungera när du tar reda på det!" Daniel kastade en pommes frites på Johanna, och de hade ett mindre matkrig ända tills en sur dam vid ett annat bord bad dem sluta. Bubblande av skratt gick de därifrån. De närmaste veckorna fylldes av förberedelser. Deras föräldrar pratade med skolan och ordnade ledigt. För att få det måste de lova att skriva en hel hög uppsatser om olika saker. Några av uppsatserna hade med resan att göra, som medialärarens uppdrag att skriva om kulturprogrammen i TV. Fysikläraren ville att de skulle skriva om tyngdlöshet i rymden. "Men de har ju konstgjord tyngdkraft på marsskytteln" sa Daniel. "Ja, men inte på anslutningsflighten upp till rymdstationen" svarade fysikläraren, och Daniel såg i ögonvrån att Johanna plötsligt såg orolig ut. Han hann dock inte fråga henne om det, och glömde snart bort saken. Deras föräldrar fick var sitt långt mail från Supersat Productions med alla detaljer om resan och hur de skulle bo. Tydligen skulle de bli mötta av någon som hette Patric Lumieux som var tredje produktionsassistent. Han skulle ta hand om dem och ansvara för dem eftersom de var under arton år, och deras föräldrar krävde att de lovade att göra precis som Patric sa. Tionde gången Daniels mamma bad honom lova samma sak påpekade han att det stod på Patrics hemsida att han just fyllt arton och bara hade jobbat på Supersat Productions i tre månader. Men då såg hon så orolig ut att Daniel gav upp försöken att få henne att sluta. I stället vande han sig vid att automatiskt säga "ja, mamma" tio gånger om dagen, och till slut märkte han det knappt själv. Både han och Johanna åkte med sina föräldrar på inköpsrundor och köpte alla möjliga kläder och andra saker att ha med på resan. När inte alltsammans rymdes i deras resväskor köpte föräldrarna raskt nya väskor också. Daniel blev alldeles trött av allt handlandet, han hade aldrig gillat att shoppa, men Johanna var i sjunde himlen. Båda passade på att övertala sin föräldrar att köpa en hel hög nya nya saker, till och med en liten videokamera. "Bra att ha på resan!" sa de, och det kunde ju inte deras föräldrar neka till. När resdagen närmade sig hade de massor med saker som skulle med, och kvällen innan de skulle åka packade de allting i sina nya väskor. Sedan packade de upp allting igen och packade ner det på ett nytt sätt för att få plats, och lyckades till slut stänga väskorna genom att sätta sig på dem. De var redo. |
|
Tillbaka till boksidan |