|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
5. Skyttelns motorer mullrade mäktigt och de tjugo passagerarna lutade huvudena tillbaka mot nackstöden. Stolarna hade fällts ner till liggande ställning inför den våldsamma starten. För att skicka upp något i rymden behövdes stora krafter, och passagerarna skulle pressas ner i sätena som om de vägde flera hundra kilo var. Johanna och Daniel tittade på varandra med en blandning av spänning och oro. Ingen av dem hade lämnat jorden tidigare, och Daniel hade inte ens varit utanför Europa. När de hade sagt hej då till sina föräldrar i vänthallen, i en skur av "Ta det försiktigt!" och "Gör som Patric Lumieux säger!", hade de känt sig som världsvana resenärer. Nu hade en viss osäkerhet smugit sig på dem, något som dock ingen av dem ville visa för den andra. En flygvärdinna gick runt och kontrollerade att alla var ordentligt fastspända. En affärsresenär fick hon be att stoppa undan datorn i bagagefacket. "Er dator kommer att väga över tio kilo när vi startar, herrn" sa hon med ett professionellt leende. "Det vill väl min herre inte ha på magen under uppfärden?" Affärsmannen svarade att det kanske kunde hjälpa honom att banta ner magen lite, men han stoppade undan datorn. Flygvärdinnan spände fast sig i sin egen stol närmast ingången och sa något i en mikrofon till piloterna. Efter ett par sekunder hördes ett enormt dån och hela skytteln skakade. Daniel tänkte att det inte var så farligt, trots allt, han kände sig inte speciellt tung. Sedan kom starten. Daniels kropp pressades ner i sätet med en kraft han inte trodde var möjlig. Det kändes som en elefant hade satt sig på honom, och han kunde knappt andas. Han försökte lyfta sin ena arm lite, men kunde knappt lyfta den från armstödet. Han sneglade mot Johanna och såg att hennes kinder såg alldeles konstiga ut. De starka krafterna drog huden i kinderna bakåt mot öronen, och han förstod att han själv såg likadan ut. Till slut upphörde dånet, och trycket som hållit dem nerpressade i sätena försvann. Det var bara det att det försvann helt och hållet. Daniel kände en hisnande känsla i magen och upplevde att han föll. Men det var ett fall som aldrig tog slut, det bara fortsatte och fortsatte i all oändlighet. Samtidigt kände han att blodet rusade upp i huvudet. "Wow!" sa han till Johanna när ljudet minskat så de kunde prata igen. "Häftigt!" Daniel hade alltid älskat berg och dalbanor på nöjesfält, särskilt den där känslan han fick när han lättade lite från sätet när vagnarna snabbt rusade över toppen på kullarna. Den här känslan påminde honom om det, men var så mycket starkare. Han tittade på Johanna som inte svarat, och såg att hon var alldeles blek i ansiktet, nästan vit. "Vad är det? Mår du inte bra?" frågade han. "Jo, fint..." sa Johanna med matt röst. "Behöver vila lite, bara..." Men Johanna hade nu börjat få en obehaglig grönvit nyans i ansiktet, och verkade inte alls må bra. Flygvärdinnan, som svept med sin falkblick över passagerarna så snart de blivit tyngdlösa, kom flytande genom luften. Hon satte något som såg ut som en tjock penna mot Johannas arm och tryckte på en liten knapp. Ett knappt hörbart "tjoff" hördes från pennan. "Sådär, min unga dam" sa flygvärdinnan. "Nu känns det strax bättre!" Hon flöt iväg till en tjock man längre bort som andades häftigt och såg desperat ut. Ytterligare tre passagerare fick injektioner i armen från hennes penna. Johanna såg redan gladare ut, och färgen hade återvänt till hennes kinder. "Oj" sa hon lite generat. "Jag trodde inte det skulle kännas sådär." "Äh, det gör väl inget" tröstade Daniel. "Jag har läst att nästan alla känner av rymdsjuka någon gång." "Nu känns det bara kul" sa Johanna. "Titta!" Hon pekade på en liten mobiltelefon som hängde fritt i luften ovanför en kostymklädd man ett par stolsrader bort. Både Daniel och Johanna hade sett tyngdlöshet på film många gånger, men det var något annat att uppleva den i verkligheten. Johanna tog av sig sin klocka och hängde den i luften framför sig. Sedan skickade hon den mot Daniel, som puttade tillbaka den igen, och så bollade de fram och tillbaka med klockan i tyngdlösheten en lång stund ända tills Daniel råkade skicka bort den utom räckhåll. Med god fart flöt klockan iväg, och de stirrade på den när den obevekligt närmade sig den kostymklädda mannen med mobiltelefonen. Just när han började sträcka upp handen för att dra telefonen till sig så kom klockan fram och krockade med mobiltelefonen som hängde där i luften. Kollissionen skickade iväg telefonen vilt snurrande, medan däremot Johannas klocka bromsades av krocken och stannade i luften där telefonen hade varit. Den kostymklädda mannen vände långsamt på huvudet och gav Johanna en lång blick. Hans ansikte var hårt och han såg bister ut på det där sättet som vittnar om massor med innehållen ilska. Johanna kände hur hans isande blick skar genom henne. I vad som kändes som en evighet stirrade mannen på Johanna, tills flygvärdinnan proffsigt gled upp vid hans plats med mobiltelefonen. "Min herres mobiltelefon?" frågade hon. "Får jag påminna er om att inte använda den ombord?" Den kostymkläddes blick flyttade till flygvärdinnan och mörknade ytterligare en nyans. "Tack!" sa flygvärdinnan hastigt och skyndade sig därifrån med klockan som hon gav till Johanna. "Vilken obehaglig typ!" viskade Johanna när flygvärdinnan hade försvunnit. "Ja" viskade Daniel tillbaka. "En del har ingen humor. Och man får ju ändå inte ringa här!" Färden fortsatte händelselöst, och till slut dockade de med den internationella rymdstationen. Den hade börjat sina dagar som forskningsstation, men nu hade den byggts ut med stora vänthallar för passagerare som skulle vidare mot mars. De stora marsskeppen var alldeles för tunga för att landa på jorden, så passagerarna skickades upp i smågrupper till rymdstationen. När alla som skulle med Johannas och Daniels flight hade kommit gick de ombord på rymdskeppet. De hade sett mycket om marsskeppen på TV, och visste att de kunde ta flera tusen passagerare. Eftersom resan tog nästan en vecka så bodde man i hytter ungefär som på kryssningsfartyg på jorden. Daniel kom ihåg från skolan att det hade tagit över tio år att skapa en atmosfär så man kunde andas på mars. Nu bodde det nästan lika många människor där som på jorden. När Daniel och Johanna gick ombord mötte de mängder med marsbor som rest med skeppet åt andra hållet för att besöka jorden. Daniel och Johanna checkade in på skeppet och gjorde sig hemmastadda i sina hytter som låg bredvid varandra. Personalen var förvarnade om deras ankomst, och skeppets intendent sa att han fått mail från deras föräldrar och lovat att hålla ett öga på dem. Han log och blinkade med ena ögat när han sa det, och Daniel antog att han inte tog alltför hårt på sin uppgift. Johanna älskade marsresan, framför allt kunde hon sitta i timtal på observationsdäck och titta ut. I början tittade hon mycket på den allt mindre jorden, och sedan på den allt större mars. Det fanns också ett teleskop som hon och Daniel nästan nötte ut under färden. Daniel frågade intendenten om de kunde få komma in i cockpit och se hur rymdskeppet styrdes, och efter ett par dagar blev de inbjudna. Det visade sig att piloterna jobbade mest när de var i närheten av jorden och mars. Under dagarna vid resans mitt hade de knappt något att göra. De envisades med att Johanna och Daniel skulle spela sänka fartyg med dem, men piloterna var så bra att de vann hela tiden. När rymdskeppet kommit iväg en bit från jorden slogs den konstgjorda tyngdkraften på. Den kunde inte användas i närheten av andra skepp eller rymdstationer, det vore en katastrof om man drog till sig ett annat skepp och krockade med det. Man använde inte heller full tyngdkraft, utan bara en tredjedel av jordens. Det gjorde att man lätt kunde slå volter och flyga genom korridorerna i tiometershopp, vilket Daniel och Johanna förstås gjorde. Men det räckte för att man skulle känna vilket håll nedåt var, och för att man skulle ligga kvar på sängen när man sov och inte flyga omkring. När tyngdkraften slagits på öppnades också rymdskeppets pool. När det var tyngdlöshet täcktes den över med ett stort lock så att vattnet stannade kvar. Men på resans fyra mittersta dagar var den öppen, och Daniel och Johanna badade timmar i sträck och tävlade om vem som kunde kasta upp högst vattenkaskader i luften i den låga tyngdkraften. Dagarna gick och humöret var på topp, utom en gång när de råkade ut för ett obehagligt möte. De var på väg från poolen när de plötsligt stötte de ihop med mannen med den isande blicken som hade fått telefonen bortstött av Johannas klocka. De svängde runt ett hörn och stod öga mot öga med hans blick, mer isande än någonsin. Alla tre tvärstannade i den smala korridoren, och Daniel och Johanna skyndade sig att trycka sig mot väggen och släppa förbi honom. Utan ett ord gick han vidare med bister min. De såg hur han mötte intententen, som kom gående längre bort i korridoren. Intendenten hälsade artigt men fick inte ens en blick till svar. När intendenten kommit fram till dem frågade Daniel: "Ursäkta, men vem var det där?" "Det är herr Horst Dunkelmann" svarade intententen i en ton som avslöjade att han inte tyckte om honom. "Han reser ofta med oss. Ger aldrig dricks" lade han avmätt till. "Skulle inte ni till Supersat Productions? Herr Dunkelmann är producent där." Intendenten försvann längs korridoren. Daniel och Johanna tittade på varandra. "Typiskt!" sa Johanna. Just den man minst av allt vill träffa, och så är han TV-producent på kanalen vi ska till!" "Ja" höll Daniel med. "Men Supersat Productions är ju jättestort. Hoppas att vi slipper se honom"! Sista delen av resan blev en kopia av första delen i omvänd ordning. Marsskeppet dockade med en rymdstation i bana runt mars och de puttade ut sitt bagage i en ankomsthall och väntade på en skyttel ner till ytan. Johanna tyckte att en stor fördel med tyngdlöshet var att man kunde ha hur mycket bagage som helst och ändå lätt skjuta det framför sig i luften. Daniel märke att här kallades marsskeppet i stället för jordskeppet, vilket ju var logiskt ur marsbornas synvinkel. Daniel och Johanna gick ombord på skytteln som skulle ta dem ner till mars. |
|
Tillbaka till boksidan |