|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
6. Daniel kikade ut genom tyget vid sidan av scenen. Längst bort i andra änden av den långa vajern såg han Johnny Fivepoint börja röra sig genom luften. Ett uppskattande vrål från publiken hälsade honom när han svävade fram ovanför deras huvuden. Två strålkastare fångade upp honom i ljuskäglor med olika färg och Johnny vinkade till de 500 fansen nedanför. Daniel drog för tyget igen. Hans uppgift var enkel: när Johnny hade åkt ner längs vajern som spänts på snedden genom studion, så skulle Daniel haka loss honom. Själva flygturen sköttes av en studiotekniker längst bort i andra änden av studion. Teknikern släppte efter på en tunn, nästan osynlig lina som styrde hur snabbt Johnny gled fram under den sluttande vajern. Daniel tittade fram genom tyget en gång till. Johnny Fivepoint hängde mitt över publiken nu och gjorde sitt bästa för att se cool ut. Kameramännen jobbade för högtryck med att hitta läckra kameravinklar där inte vajern syntes. Rockbandet på scenen hade börjat spela inledningen på Kloka Bazooka, Johnnys senaste hit. Daniel såg att Johnny Fivepoint hade stannat och hängde kvar på samma ställe i luften. Det var konstigt, han skulle ju flyga fram med jämn fart? De yngsta åskådarna i publiken började kasta godis på Johnny, som såg allt mer ansträngd ut. I en skur av lakrits och skumbilar började han långsamt rotera, fortfarande på samma ställe i luften. Daniel drog in huvudet igen och funderade. Han kunde inte veta att teknikern vid vajerns början hade fått en knut på linan som inte gick igenom hjulet där uppe. Med allt mer desperata grepp slet och drog han i knuten. Plötsligt gick den upp, och teknikern som just drog till tappade balansen och föll ner från stegen han stod på. Ingen höll längre i den bromsande linan, och Johnny Fivepoint åkte förvånad iväg fortare och fortare längs den sluttande vajern. Publiken såg häpet hur han i expressfart for iväg mot scenens högra sida, vilt fäktande med armarna. "Ooooooouuuuuuåååååååååå!" skrek Johnny. Daniel hann just börja fundera på vad det var för konstigt läte som överröstade musiken, när Johnny anlände i cirka 30 kilometer i timmen. Flygturen avslutades i den stora träportalen som var uppbyggd runt scenens framkant, endast täckt av ett tunnt lager svart sammet. Portalen stoppade Johnnys framfart effektivt, i ett snyggt moln av damm och flygande träbitar. Johnny och Daniel kände försiktigt efter om de brutit några ben, när de mödosamt kravlade sig fram ur bråten. Det hade de inte, men kraschen hade rivit ner tyget som skulle dölja slutet på färden. 500 par ögon i studion och fem miljoner TV-tittare såg förvånat på när Daniel med sina sista krafter började befria Johnny från vajern. "Vi går till reklaaam!!!" kväkte det ur Daniels hörlurar som han tappat på golvet av smällen. Den röda sändningslampan på den närmaste kameran slocknade och de fem miljoner TV-tittarna fick i stället för Johnny och Daniel se reklam för djupfryst snabbmat. Tre studiotekniker störtade fram och ledde försiktigt bort Johnny till scenen medan de pratade lugnande med honom. Daniel såg som i en dimma hur studioläkaren närmade sig med en akutväska i handen, men i stället för att stanna vid Daniel fortsatte han förbi och satte kurs på Johnny Fivepoint. Daniel suckade. Riktigt så här hade han inte väntat sig att det skulle vara att jobba med TV. Allt såg ut att gå lekande lätt när man tittade på programmen, men det började gå upp för honom att det låg mer arbete bakom än man kunde tro. Han och Johanna hade bara varit i Syno City i två dagar, men han tyckte redan att han lärt sig mer här än i hela sitt liv tidigare sammanlagt. De hade tagits emot av en leende Patric Lumieux, som visat sig vara en jättetrevlig kille. Han hade visat dem runt i studiostaden tills de blivit alldeles vimmelkantiga, och sedan tagit dem till en pizzeria där de åt sig proppmätta. Efteråt gick de ut och tittade på den traditionella lasershowen som lyste upp väggarna på skyskraporna i Syno City varje kväll. När de gick och lade sig den kvällen var deras huvuden så fulla av intryck att de somnade nästan innan de lagt huvudet på kudden. Men någon sovmorgon nästa dag fick de inte, Patric kom till deras lägenhet och väckte dem i gryningen. De hade var sitt mysigt sovrum, och ett allrum med en liten köksavdelning i ena hörnet. Där lagade Patric frukost, och sedan hade de åkt iväg till sin första dag i studiokomplexet. Fem timmar senare satt nu Daniel på en hög med trasiga plankor som var resterna efter Johny Fivepoints våldsamma landning. På avstånd hördes en ström av ilskna ord bortifrån rockbandet på scenen. Det var Johny Fivepoint som hade vissa synpunkter på hur flygningen över publiken genomförts. En liten råttliknande figur cirklade runt rockstjärnan och lovade besök hos planetens bästa specialistläkare bara han inte avbröt konserten. Johanna var inte där, enligt Patrics fullspäckade plan skulle hon vara på kostymavdelningen den här dagen. Hon hade inte sett så värst glad ut över det, och viskat till Daniel att Patric visst trodde att alla tjejer bara ville hålla på med kläder. Men hon hade bestämt sig för att hålla god min åtminstone till att börja med. Till slut kom studioläkaren fram till Daniel och undersökte honom i expressfart. "Du är okej, du kan jobba vidare" sa han rutinmässigt. Han gav Daniel en huvudvärkstablett och försvann med sin sökare ivrigt pipande i bröstfickan. Ett gäng studiotekniker reste en stor skärm som dolde hålet efter Johnny Fivepoint i portalen. Reklamavbrottet slutade, Johnny och bandet började spela igen, och Daniel kände hur huvudvärkstabletten började verka. Samtidigt gick Johanna ut ur den lilla syateljen som låg ovanpå en annan studio. Hon hade haft en lugn dag, och nu sneddade hon genom en liten hall bort till trapphuset som fanns bakom studion. I famnen hade hon en hög med kläder som skulle vara med i Själv i huset, avsnitt 1348. Hon öppnade dörren till trappan och gick in. Lugnet Johanna kände matchades inte alls av hur ljudteknikern kände sig. Som vanligt i Själv i huset skulle huvudpersonerna Bill och Egon strax skrämma iväg ett par inkräktare. Det gjorde de i varje avsnitt eftersom det alltid var någon som bröt sig in hemma hos dem när deras föräldrar var borta. Föräldrarna hade varit borta de senaste 1347 avsnitten, vilket höll kostnaden för skådespelarlöner nere. Den här gången skulle Egon skrämmas genom att klä ut sig till spöke och skratta ett ekande skratt. Ljudteknikern, som just sett ekomaskinen ge ifrån sig en liten rökpuff och slockna, var i desperat behov av att ge Egons röst ett maffigt eko. Snabbt hade hans assistenter riggat upp en jättestor högtalare längst ner i trapphuset och hängt mikrofoner i trappspiralen. Om det visste Johanna ingenting när hon glatt gick nerför trappan. Inne i studion drog Egon ett lakan över huvudet och hoppade upp bakom soffan. Tjuvarna tvärstannade och Egon drog in luft i lungorna för att skratta sitt ohyggliga skratt. Ljudteknikern vred på en liten ratt med texten Eko. Johanna svängde runt den sista trappavsatsen och började gå förbi den enorma högtalaren. Ljudet som drabbade Johanna fick varje ben att skaka i hennes kropp. Hon var mindre än en meter ifrån högtalaren när den utan förvarning började vråla så att väggarna vibrerade. Hon gjorde vad varje normal människa skulle gjort i den situationen: släppte klädhögen och skrek. "Mouhahahahahahahahah!" mullrade Egon. "Mouiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!" lät det i studion och i ett par miljoner TV-tittares högtalare. "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!!! Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!!!" fortsatte Johannas skrik som nu blandades med ljudet av fotsteg och en dörr som slog igen när hon sprang därifrån. Inne i studion stod Egon och undrade om det som tjöt så det skorrade i öronen möjligen var ett nytt brandlarm. Han sneglade åt alla håll, men såg bara studiotekniker som var lika förvånade som han själv. Han viftade lite osäkert med lakanet mot tjuvarna. Tjuvarna som stått frusna av förvåning fick liv i kropparna igen och hade inga problem att spela förvånade. De försvann som två oljade blixtar, och Egons självförtroende återvände. "Sådär", förklarade han stolt för Bill, "tar man hand om tjuvar!" Bill hade lust att be Egon förklara lite mer i detalj hur man skrek på just det där sättet, men han lät bli eftersom det var direktsändning. Johanna hade lock för öronen till nästa dag. |
|
Tillbaka till boksidan |