|
|
 |
|
|||||||||||||||
|
7. På kvällen träffades Daniel och Johanna i lägenheten och berättade för varandra om sina upplevelser. "Jag har säkert hundra blåmärken" avslutade Daniel sin berättelse. "Va?" sa Johanna. Daniel log och upprepade med högre röst. Han började vänja sig vid att Johanna inte hörde något. Hon hade också varit hos doktorn, som sagt att det bara var tillfälligt och att suset i öronen skulle försvinna efter ett tag. De kände sig trötta och orkade inte gå ut och göra något. Efter sina prövningar under dagen kändes en hemmakväll lockande, och de drack massor med choklad och spelade kort. Innan de somnade kom Patric förbi och berättade vad han ordnat för morgondagen. Johanna skulle till sminkavdelningen på en dansshow, och Daniel skulle sitta i kontrollrummet på en nyhetssändning. "Vad tror han egentligen?" sa Johanna till Daniel när Patric hade gått. "Tror han att vi lever på nittonhundratalet? Tjejer kan faktiskt göra andra saker också, inte bara hålla på med kläder och smink!" "Ja," sa Daniel, "han verkar lite gammaldags." "Det ska bli kul att se hur man sminkar till TV, det är inte det" fortsatte Johanna. "Men jag vill inte bara göra sånt en hel månad!" "Prata med honom då, om det inte blir bättre." "Ja, DET ska jag göra!" sa Johanna, och Daniel kunde se en mycket bestämd glimt i hennes ögon. Nästa morgon visade Patric vägen till de olika ställena de skulle vara på. Johanna försvann till sminkavdelningen och Daniel presenterades för en stressad bildproducent i ett jättestort kontrollrum. "Hej! Bengt! Välkommen! Sitt!" sa bildproducenten som tydligen hette Bengt. Daniel satte sig ner i stolen som Bengt pekade på. Bengt talade hela tiden med korta, snabba meddelanden. Det lät nästan lite ilsket, men Daniel fick en känsla av att han var vänlig ändå, bara väldigt stressad. Då och då tog han en klunk ur en flaska med medicin mot magkatarr. "Jaha, hur är det idag då?" frågade Bengt en man med bekymrat utseende som satt lite längre bort i rummet. "Vi har salmonella" sa den bekymrade mannen. "Och en villa som brunnit ner." Daniel tyckte synd om den bekymrade mannen som hade så stora problem. Var hela hans familj sjuk i salmonella? Det var väl smittsamt, eller hur? Bäst att hålla sig lite på avstånd, tänkte Daniel. Undrar var han bor nu då, om hans villa brunnit ner? Daniel tittade medlidsamt på mannen, men Bengts reaktion blev inte riktigt som han tänkt sig. "Bra! Toppen!" sa Bengt. "Villan är väl inte nån stor grej, men salmonella är skitbra!" Daniel gapade. Hur kunde Bengt säga så? Den stackars mannen hade ju förlorat sitt hus och till på köpet fått salmonella! Men den bekymrade mannens reaktion blev inte heller som Daniel trodde. "Okej, vi toppar med salmonellan och kör villan efter det. Kolla om det finns bilder på branden, så det blir lite saftigare." Daniel undrade om han drömde. Alla runt omkring honom sa så konstiga saker! Han kände det som han förlorat fotfästet. "Var det någon som dog i villabranden?" frågade Bengt. "Nej" svarade den bekymrade och tittade på sin datorskärm. "Alla hann ut." "Synd." "Ja. Men en av salmonella-tanterna är rätt dålig. Det kanske kan bli något." Plötsligt förstod Daniel. De talade om innehållet i nyhetsprogrammet! Det stämde, det var nästan alltid de hemska nyheterna om olyckor som visades på nyheterna. Glada nyheter om björnungar som fötts i djurparker och sådant kom alltid lite kort i slutet av programmet. Lättad log han mot de båda andra, och hoppades att ingen sett hans häpna min tidigare. Daniel började fundera på om han fick filma i kontrollrummet med sin egen videokamera. Det kunde vara bra att ha sedan, de skulle ju bli tvungna att redovisa en massa i skolan när de kom hem. Men alla blev bara mer och mer stressade för varje minut som sändningen närmade sig, och han vågade inte störa någon med att fråga. Men ingen verkade ta någon större notis om honom, och långsamt vandrade han bort mot bakre delen av rummet. Han låtsades studera de olika kontrollborden samtidigt som han kände efter att han hade kameran i fickan. Längst bak i rummet fanns några stolar runt ett bord med en kaffeautomat. DRICK HÄR! INGA KOPPAR VID KONTROLLERNA! läste Daniel på en handtextad skylt på kaffeautomaten. Daniel tittade sig omkring och räknade till tolv kaffemuggar som stod på olika kontrollbord. Han suckade roat och vände tillbaka blicken mot kaffehörnan. Bredvid kaffeautomaten fanns en liten hylla med plastmuggar och skedar. Från den hyllan borde det vara fri sikt över hela rummet, tänkte Daniel. Ingen verkade bry sig om vad han gjorde. Snabbt slog han på kameran och satte den på inspelning. Med en diskret rörelse ställde Daniel kameran på hyllan och vred den så att den filmade kontrollrummet. För säkerhets skull tog han ner en trave muggar och en hög med skedar och fyllde på i hållarna vid kaffeautomaten. Så att ingen behöver ta från hyllan, tänkte han. Kontrollrummet fylldes snabbt med fler och fler personer som satte sig vid alla möjliga typer av reglage och paneler. Bengt lät Daniel sitta hos sig vid den stora bildmixern som klippte mellan olika nyhetsinslag och kamerorna i studion. Genom en stor glasruta såg man in i studion där nyhetsuppläsaren satt. Till Daniels förvåning var det ett bekant ansikte som dök upp när sändningen närmade sig: Leo Goldenglobe. Det här var lokala nyheter som bara skulle sändas till Marinerdalen på mars, och Daniel hade inte trott att någon så känd skulle läsa lokalnyheterna. "Nej, det är är lite ovanligt" höll Bengt med när Daniel frågade honom. "Många börjar med lokalnyheter, men går sedan vidare till större grejor när karriären tar fart. Men jag antar att Dunklet vill ha det så." "Dunklet?" sa Daniel förvånat. "Ja, Horst Dunkelmann. Han kallas så. Det är vår producent, och Leo verkar vara hans speciella favorit. Dunklet har alltid med Leo i sina program numera." Daniel kände sig plötsligt orolig. Han hade inte glömt sina och Johannas möten med Horst Dunkelmann på skytteln och marsskeppet. Tyvärr antog han att Dunkelmann inte hade glömt dem heller. Han hoppades de aldrig skulle mötas igen, men den förhoppningen grusades nästan genast. Precis innan sändningen skulle börja kom Dunkelmann in i studion och hälsade på Leo som satt bakom skrivbordet ute i studion och fick sin sminkning justerad. När de bytt några ord styrde han stegen mot kontrollrummet. Daniel sjönk ner i sin stol och försökte se så liten som möjligt ut. Dunkelmann såg honom inte först, men precis när nedräkningen till sändningen började tittade han sig omkring och fick syn på Daniel där han satt med Bengt vid kontrollbordet. Han rynkade pannan och såg bister ut. Det såg ut som om han var på vippen att säga någonting, men sedan lät han det vara och tittade på Leo genom glasrutan i stället. Daniel andades ut. "Fem, fyra, tre, två, ett, starta vinjett!" räknade sändningsledaren ner. Bengt tryckte på en knapp och signaturen till nyhetsprogrammet började visas. När den närmade sig slutet räknade studiomannen ute hos Leo tyst ner genom att visa först fem, sedan fyra, tre, två och till sist ett finger i luften. På noll gjorde han en pekande gest mot Leo. "Välkomna till Dalnytts lunchsändning" sa Leo in i kameran och såg allvarlig ut. "En hel avdelning på sjukhemmet Solvilan i Marinerdalen fick idag stängas på grund av ett utbrott av salmonella" sa Leo till tittarna samtidigt som han själv läste texten på en skärm i studion. "Tjugo patienter har isolerats, och nu ska prover tas för att utröna var smittan kommer ifrån. I värsta fall kan hela sjukhemmet komma att stängas." Ett bandat inslag med en reporter som intervjuade en pressad sjukhemschef rullade igång. Sjukhemschefen fick svettdroppar i pannan, och sedan frågade reportern en förbipasserande äldre dam vad hon tyckte om salmonellautbrottet. Damen lutade sig mot mikrofonen och sa: "Förfärligt! När det är så höga skatter och allting!" Nyhetssändningen gick vidare med branden i villan och ett par andra mindre nyheter och slutade med en lokal väderprognos för Marinerdalen. Daniel tyckte att Dunkelmann såg spänd ut under sändningen. Men han kände ju honom inte, han kanske alltid såg ut så här, tänkte han. När sändningen var slut slappnade alla av, och började samla ihop sina saker och gå därifrån. Daniel dröjde sig kvar för att hämta sin kamera. "Jag ska bara skriva lite till skolan om hur det här var" sa han med sin allra oskyldigaste min till Bengt. "Okej, men rör ingenting!" sa Bengt efter att ha tvekat lite. Bengt gick, och de andra som var kvar tog ingen notis om honom. En efter en försvann de, och när Daniel var ensam sprang han och hämtade videokameran på hyllan vid kaffeautomaten. Han stängde av den och skulle just stoppa den i fickan när han hörde steg som närmade sig. Snabbt dök han ner bakom en stor ljudmixer. Med dunkande hjärta låg han på golvet och hörde någon öppna dörren. Dörren stängdes igen, och han hörde steg gå genom kontrollrummet och försvinna. Daniel förstod att någon kommit in från korridoren utanför och gått genom kontrollrummet och vidare in till studion. Daniel stoppade ner kameran i fickan där han låg på golvet. Sådär, tänkte han, nu har jag ingen anledning att gömma mig längre. Han reste sig upp och gick mot dörren. Medan han gick tittade han åt vänster genom den stora glasrutan. Inne i studion stod en gestalt han alltför väl kände igen: Horst Dunkelmann. Han stod lätt framåtlutad och talade med en av teknikerna som varit med vid sändningen. Dunkelmann var minst ett huvud längre än teknikern, och Daniel tyckte att situationen såg hotfull ut. Snabbt slank han ut genom dörren till korridoren utanför. Här sken solskenet in genom stora fönster, en skarp kontrast mot halvmörkret i kontrollrummet. Daniel blinkade lite mot ljuset och funderade. Teknikern hade sett så rädd ut, helt skräckslagen. Var det normalt att vara så rädd för sin chef? Äh, tänkte Daniel, det kanske ofta var så. Han visste inte riktigt. Men medan han gick mot lägenheten kunde han inte bli kvitt en gnagande känsla av att ha sett något viktigt. |
|
Tillbaka till boksidan |