Lodjuret – stjärnbild, karta och när den syns

Lodjuret är stjärnbilden som fått namn efter hur svår den är att se. Johannes Hevelius fyllde 1687 ett tomt område mellan Karlavagnen och Kusken och konstaterade torrt att den som ska urskilja figuren behöver ögon som ett lodjur. Från Sverige står den nästan rakt över huvudet – och är ändå knappt synlig.

Så hittar du Lodjuret

Leta i det stora tomrummet mellan Stora björnen, Kusken och Tvillingarna. Där ligger Lodjuret, i praktiken en gles sicksacklinje av svaga stjärnor.

Ingen stjärna når magnitud 3, så du behöver mörk himmel och tålmodiga ögon. I tätortsljus finns stjärnbilden inte.

Sicksacken går att följa om du börjar vid den ljusaste stjärnan i söder och arbetar dig norrut mot Karlavagnen.

Syns Lodjuret från Sverige?

Lodjuret är cirkumpolärt från hela Sverige och går aldrig ner. Från Stockholm står det som högst 88 grader över horisonten – i praktiken rakt upp – och från Kiruna 84.

Bästa månaden är januari. Vinterns mörker är avgörande här; stjärnbilden är för svag för att bita sig igenom någon annan tid på året, trots att den alltid finns på plats.

Det höga läget är en fördel som nästan tar ut nackdelen. Ljuset passerar minsta möjliga atmosfär, vilket ger de svaga stjärnorna bästa möjliga chans.

Stjärnorna i Lodjuret

Ljusstarkast är alfa Lyncis med magnitud 3,14, en orange jätte. Det är den enda stjärnan i figuren som fått en grekisk bokstav.

Alsciaukat, magnitud 4,25, är den enda stjärnan med ett eget namn. Det betyder tornet och kommer från arabiskan – ett minne av en äldre indelning av himlen.

Att en stjärnbild på över 500 kvadratgrader – himlens tjugoåttonde största – saknar stjärnor ljusare än magnitud 3 säger allt om varför Hevelius namngav den som han gjorde.

Att titta efter i Lodjuret

NGC 2419 kallas den intergalaktiska vandraren. Det är en klotformig stjärnhop så långt bort – omkring 300 000 ljusår – att man länge trodde att den inte tillhörde Vintergatan alls. Den kretsar faktiskt kring vår galax, men i en ovanligt vidsträckt bana.

Stjärnbilden rymmer flera avlägsna galaxer men inga Messierobjekt, och allt kräver teleskop.

För blotta ögat är Lodjuret snarare ett test än ett mål: kan du följa sicksacken har du riktigt god himmel där du står.

Hevelius och lodjursögonen

Johannes Hevelius i Danzig skapade Lodjuret 1687 för att fylla ett tomrum mellan de större stjärnbilderna. Enligt honom själv krävdes lodjursögon för att uppfatta stjärnorna – ett skämt som blivit stjärnbildens signum.

Hevelius var själv känd för att vägra använda teleskop vid positionsmätningar och förlitade sig på blotta ögat även när tekniken fanns. Hans mätningar visade sig ändå häpnadsväckande noggranna.

Sju av Hevelius stjärnbilder finns kvar bland de 88: förutom Lodjuret även Jakthundarna, Ödlan, Räven, Lilla lejonet, Skölden och Sextanten.

Visste du att …?

• Hevelius döpte stjärnbilden till Lodjuret med motiveringen att det krävs lodjursögon för att se den.
• Lodjuret står nästan rakt över huvudet från Stockholm men saknar helt stjärnor ljusare än magnitud 3.
• Stjärnhopen NGC 2419 kallas den intergalaktiska vandraren och ligger omkring 300 000 ljusår bort.

Vanliga frågor om Lodjuret

Varför heter stjärnbilden Lodjuret?

Johannes Hevelius skapade den 1687 och konstaterade att det krävs ögon som ett lodjur för att urskilja de svaga stjärnorna. Namnet syftar på svårigheten, inte på figuren.

Var ligger Lodjuret?

I tomrummet mellan Stora björnen, Kusken och Tvillingarna. Stjärnbilden är cirkumpolär från Sverige och står nästan rakt upp på vinterkvällarna.

Går Lodjuret att se i stad?

Nej, i praktiken inte. Ingen stjärna når magnitud 3, så mörk landsbygdshimmel är ett krav.

Källor

• Wikipedia: Lodjuret (stjärnbild)
• Magnuz of Sweden: Stjärnhimlens stjärnbildsgrupper

Sidan uppdaterades i augusti 2026.